Vecka 45-47 (7/11-27/11)

Några betraktelser...

Ibland stannar man upp och tänker: "det här skulle aldrig hända i Sverige!" Till exempel att ett mobilsamtal till Taxi är dyrare än själva taxiresan. Eller att bussbolagets huvudkontor inte har några turlistor eller ens vet när bussarna avgår. Att alla landets telefon-abonnenter får plats i en telefonkatalog, som är tunnare än Borlänges. Att ringa ett "missat samtal" (dvs ringa en signal och sedan lägga på) betyder "ring upp mig, jag har slut på pengar". Att storpack i affären ofta är dyrare per kg än "småpack" (eftersom få har större mängder kontanter så är efterfrågan på storpack liten). Att man i riksdagen bråkar om att en riksdagsman burit en blomstergirland vid en vanlig debatt (förklaring: blomstergirlander bör endast bäras vid högtidliga tillfällen... ) Att man går in i en möbelaffär och där hittar 2 soffbord av samma modell, med den inbördes skillnaden att det ena är repat och saknar ett ben... Och när man frågar försäljaren om priset (med förhoppningen att göra ett fynd på det repiga), så får man till svar att borden har samma pris. Och när man förvånat tittar upp så blir försäljaren förvånad över att man blir förvånad! Behöver det tilläggas att de aldrig kommer att sälja det bordet - men det är en annan femma... Att det kryllar av kackerlackor (visserligen små...) bland morötterna och i nudelpaketen på snabbköpet. Att parkeringsböterna är på 9 kr (hurra!) :-)

Mer då? Hur är vardagen på Fiji? Jag höll på att säga "vet inte" för man blir väldigt snabbt hemmablind. Det är att ratta in BBC World News på transistorradion när man vaknar och på allvar undra om man ska få höra att resten av världen upphört att existera, eller drabbats av någon stor naturkatastrof, utan att vi märkt det. Det är att små-le åt alla små gecködlor på väggen eftersom man vet att de håller myggor och flugor borta. Men samtidigt bli lite bekymrad över samma små geckoödlor, just därför att de är så små och undra varför och tänka att "kan det vara så att vi har mögel i lägenheten?" Fast då borde de ju inte kunna föröka sig så snabbt...?
Det är att läsa på Aftonbladets hemsida att "nu är det dags för vinterdäcken", samtidigt som man sliter som ett djur för att hålla kroppstemperaturen under 40 grader och inte för sitt liv kan minnas hur det är med snöslask och isskorpa på vindrutan... ;-) Apropå vindrutor så har vi det omvända problemet här. Här måste vi köra med aircondition för att inte rutorna ska imma igen... när det regnar vill säga. I vår nyinköpta armé-jeep från 1978 saknar vi dock både fläkt och AC men charmig är den och malliga är vi! Vi har döpt den till "Kermit the Frog" (Kermit för att den är grön och frog därför att f=fully, r=rely, o=on, g=god är vad som gäller när man kör den...) Oj då, nu blev nog alla Mor- och Farmödrar oroliga, men jag överdrev kanske lite... "hon är faktiskt riktigt säker gamla Bettan" (=Kermit) som de säger på Kalle Anka... :-)

Kalle Anka ja. De har faktiskt börjat julpynta här med, men precis som förra året så vill julstämningen inte riktigt infinna sig när det är dryga 30 grader varmt. I stället för skidåkning tränar vi simning med ungarna - man får väl passa på nu innan det blir för varmt i vattnet. Det är faktiskt sant! Förra året slutade vi mer eller mindre bada i den lokala simbassängen efter nyår eftersom vattnet värmdes så av solen att det blev obehagligt att bada.. Jag förstår att ni snart tycker att vi är ganska odrägliga som ojar oss över värmen, men faktum är att det här med att Sverige har 4 årstider faktiskt är väldigt sympatiskt!

Sköt om Er och kör försiktigt!

Bilderna visar: Tjusiga tjejer, En kommitté i girlander, Rachel som hittat en sjöstjärna, Kermit i sin glans och Fredrik som fyller 33...

---

Vecka 44 (1/11-6/11)

Medan ni firat Allahelgonahelgen har vi firat Diwali. Vi har läst om ovanligt varmt november-väder i Sverige, men här är det sig likt. 31 grader de flesta dagarna och ännu alltså riktigt behagligt.

Diwali är hinduernas största högtid, ungefär som vår jul. Man firar ljusets högtid, till minne av att en gudinnas son överlevde efter att ha blivit iväg skickad från hemmet. Detta som en följd av konkurrens mellan honom och sonen till gudens andra hustru. Det är ju för väl att man är sin makes enda hustru! :-)

Hur som helst så fick vi en rätt fantastisk kväll på vår "uteplats". Runt omkring oss var husen klädda med blinkande ljus av alla slag - till och med staketen och buskarna var dekorerade (ungefär som våra juleljus, fast modell USA och betydligt mer och fler färger..!). Klockan 7 brakade fyrverkeriet loss och medan långa kolonner av bilar körde längs gatorna för att titta på ljusprakten satt vi på första parkett. Rätt häftigt var det!

Morgonen efter klev vi upp klockan 5 för att en timme senare åka med lastbilen till byn Naria på Viti Levus nordkust. Denna by har en rätt tragisk historia med knarkhandel, människohandel (traffiking) och dödsolyckor som inträffat utan förklaring. Den senaste händelsen inträffade i juni när tre flickor (i nedre tonåren) försvann under en utflykt med en manlig granne. Mannen hävdade först att flickorna fallit i vattnet men erkände senare att han våldtagit dem och därefter dödat dem. Trots intensiva eftersökningar hittades dock inte kropparna och när en vänninna fick ett nöd-SMS från flickorna några dagar senare började man spekulera i om flickorna sålts till prostitution. Ingen vet och kvar i Naria finns flickornas mamma som förlorat samtliga sina barn. Det har samtidigt kommit fram att samme granne våldtagit ytterligare 10 flickor i området, hotat dem till tystnad och även skadat några av dem. Han sitter nu tack och lov i fängelse men man undrar hur många fler som varit inblandade.

Vi hade två dagars klinik i Naria och såg ca 250 allmänmedicinska patienter och ca 100 tandvårdspatienter. Naturen där uppe är otroligt vacker och vi njöt av den svala bergsbrisen. Kliniken sattes upp i ett betongskelett alldeles intill en landsväg och människor kom från avlägsna byar och hoppade av bussar som stannade utanför. Vi blev väldigt vänligt mottagna, bjudna på mat av den muslimske man som upplåtit sin byggnad åt oss, men det är svårt att inte bli lite "skadad" och överbeskyddande mot sina barn när man vet vad som faktiskt händer i detta ibland för "gränslösa" samhälle.

Nu är det söndag kväll och vi är tillbaka i vår "oas" på Pflugers Avenue. Barnen leker i trädgården och grannen spelar gamla country-låtar från 70-talet... så att hela kvarteret får njuta... Något som slog oss när vi var hemma i Sverige var hur tyst det blir i ett hus när man har 3-glas-fönster. Nu är vi åter i ständig kontakt med det som händer utanför och väcks i soluppgången av tuppen eller tidningsförsäljarens "buy Fiji Times". Grannens tupp - han som inte fattade att man sover på natten - har dock försvunnit. Vi har inte hört av honom sedan vi kom tillbaka från Sverige och vi har inte saknat honom men om någon frågar så har vi alibi!

I morgon fyller Fredrik år så vi ska försöka klämma in 18 personer på 20 kvadratmeter, men det är ju inga problem på Fiji...

Vi hörs!

---

Vecka 41-43 (10/10 - 30/10)

Mycket har hänt sedan vi sist skrev. Som de flesta av er redan vet så var Jonathan mycket nära att bli överkörd av en bil. Tack ska ni ha, alla ni som hörde av er!! Det var väldigt skönt att få ert stöd, särskilt dagarna efteråt då katastrof tankarna/känslorna kom smygande och det kändes obehagligt så snart någon i familjen lämnade hemmet ensam. Än en gång tack! Mindre allvarligt är att Linn efter att ha lekt med barnen under en klinik, återigen fått huvudlöss…

Vi har haft 2-3 dagars outreach/klinik varje vecka och nu senast var vi till "Heart House". Där bor människor som blivit hemlösa av olika anledningar. Flera av dem är f.d. sockerrörs farmare som förlorat sin mark när leasingkontrakten gått ut och avgiften för att få förnyat kontrakt varit för hög. Många av dessa har levt på och odlat samma mark i mer än 30 år (somliga familjer i 90 år!).

Här är de medicinska behoven stora och inte minst vår tandläkare Rowena hade fullt upp. Mest minnesvärt? Att vi fick flytta fram första dagens klinik för att den pastor som skulle ordna lokal och informera omkringboende var "opasslig" hemma i sin säng med en stor böld i ändalykten… Att vi i stället fick en spontanklinik dagen efter där alla i området hjälptes åt, fast det stundtals innebar att de fick sitta i hällande regn under att läckande tak. Att ljudnivån periodvis var så hög (bland väntande vuxna och lekande barn) att man fick ropa till patienten som satt på 50 cm avstånd… gissa hur mycket man hörde av hjärt- och andningsljud... Men sekretessen var bra! Ingen hörde någonting av vad patienterna sade…

Stort var det också att få vara med när traktens pandit-präst bestämde sig för att tro på Jesus. En pandit-präst är en hinduisk centralperson som på begäran utför vissa riter åt människor som ett sätt att påverka gudarna. Just denne präst är höggradigt misstänkt för att vid minst ett tillfälle ha rövat bort barn för att utföra människooffer! Den episod vi känner till utreddes av polisen efter att två pojkar flytt från mannen och hittats gulfärgade med rakade huvuden, sannolikt drogade. Eftersom pojkarna var starkt förvirrade när de hittades kunde de inte ge ett entydigt vittnesmål och mannen blev aldrig dömd. Denne man har kärlkramp och har sedan en tid varit i behov av en kranskärlsoperation.

Nu ville hans fru och systrar att några i teamet skulle komma och be för mannen. De hade ett långt samtal och bad tillsammans och nästa dag kom prästen till kliniken och berättade ett han samma morgon "gett up och givit sitt liv till Jesus". Nu är det så att många hinduer tycker om att "addera Jesus till sina andra gudar", men om han står fast vid sitt beslut är inte svårt att se att det kommer att påverka många hinduer i området. Det fanns en enorm glädje i hela familjen när vi lämnade dem på eftermiddagen och vid ett besök senare i veckan talade han om att han som ett resultat av sitt beslut nu minskat kraftigt på rökningen och yagonan (det lokala berusningsmedlet). Det är ju rätt så bra med tanke på hans allvarliga hjärtsjukdom… Ande, kropp och själ hör ihop, inte sant. Vi får se vad som händer.:

---

Vecka 36-40 (5/9 - 9/10)

Märks det någon skillnad? Är livet på Fiji annorlunda än livet vi lämnade hemma i Sverige för 1 vecka sedan? Ja, ja, JA!

Kulturchock? Ja. Kanske lite… mer än förra gången vi kom hit. Nu trodde vi nog att vi visste hur Fiji skulle vara och var kanske just därför mindre förberedda på att skillnaderna var så stora. På gott och ont.

Hemkomsten blev … inte som väntat. Vår sköna lägenhet luktade illa, surt och unket, nästan urin. Svart sot (sockerrörsavfall) täckte bord, sängar, toalett… allt. Vi landade klockan 3 på morgonen och när vi kom hem var det första vi siktade på… SÄNGEN. Bara för att upptäcka en gigantisk kackerlacka som siktat in sig på samma mål. Vi somnade dock omgående, efter att ha sprayat ihjäl vår stackars sängkamrat (med ett insektsmedel som aldrig skulle ha godkänts i Sverige.. effektivt och bra.. ;-)

Efter att ha ägnat de första dagarna åt att städa lägenheten från golv till tak (utan att hitta några fler kackerlackor - tack käre Far!), så var vi hemma igen och njöt i fulla drag av att få ställa undan resväskorna för första gången på 6 veckor. Vill här passa på att tacka Farmor och Farfar som låtit oss inta deras hem under lika lång tid - och som utan att klaga stått ut med att ha våra skor, leksaker, kom-i-håg lappar och tepåsar spridda på de mest oväntade ställen.

Några andra exempel på minnesvärda ögonblick och intryck efter de två första veckorna här på Fiji; positiva och negativa:

Första bussresan här. Jag stiger på en knök-full buss och blir genast erbjuden en sittplats genom att de andra med glada (!) miner tränger ihop sig ännu mer. Efter mig stiger sedan ytterligare 20 vuxna och 3 barn på - och alla får genom gemensamma ansträngningar en sittplats. På en redan full buss… Inga klagomål eller sura miner trots att en och annan i trängseln blir trampad på tårna eller får en kasse grönsaker i huvudet. Måste säga att självklarheten i att alla hjälps åt är beundransvärd!

Att arbetstrygghet verkar vara ett okänt begrepp här. En av våra närmaste vänner i församlingen har en längre tid haft ett ansvarsfullt och bra jobb som assistent till en av ministrarna i Fiji. Hennes arbete har bidragit till att familjen kunnat flytta till ett bra hus och hon har i stort sett försörjt dem sedan maken förlorat jobbet. Nu skulle ministern, som är av kinesiskt ursprung, under en tid besöka sitt hemland. Plötsligt står vår vän och hennes familj mer eller mindre utan försörjning. Ingen lön under arbetsgivarens frånvaro. Inget besked om hur länge han ska vara borta. Endast ett löfte om att hon ska få tillbaka sitt jobb när han återvänder… Det finns mängder av människor här som berättar precis samma historia, nästan med en axelryckning. En del av livet.

Att allt är så smutsigt här och att Sverige är så vackert!

Att vi tänker och fungerar så annorlunda än vad många gör här. Ett exempel: Linn ska börja på dagis. Där tycker de att det är bra att barnen vilar lite efter mellanmålet, innan de börjar springa runt. Så för att vila får de gå och sätta sig alldeles stilla, på en för detta ändamål avsedd matta. För en 4-åring i Sverige är uppgiften att sitta blick stilla, utan att få prata ungefär det mest ansträngande man kan hitta på…
Ett annat exempel. Under ett seminarium om föräldraskap och uppfostran ställs frågan "Vad gör du för att tillrättavisa ditt barn när det gjort något fel (t ex bråkat med lekkamraten)"? Svaret från 98 % av de församlade blir "Jag agar dem". Här blir Sveriges lagstiftning betraktad som en avart och att vi inte ger på fysisk aga ses som en brist i barnets uppfostran. För er som tror att detta endast gäller på Fiji så ska ni veta att samma syn gäller på Nya Zealand, i Indien, i USA m fl. Ibland känner man sig som sagt väldigt annorlunda - samtidigt som vi måste säga att vi alltmer och i många frågor uppskattar vårt svenska sätt!

Att människor vi bara känt en kort tid blivit vänner och att vi blev så väldigt välkomnade när vi återvände!

Att barnen tog omställningen så enkelt och utan problem omfamnar två så väldigt olika världar. De ser lägenheten här som vårt hem och för dem ligger nog Fiji och Sverige i samma land, ungefär som Borlänge och Falun… ;-)

Det var allt för denna gång. Lautoka har precis vunnit finalen i en stor nationell fotbollstävling så nu är det fullt liv utanför vårt fönster. Alla stans biltutor sjunger i kör…tillsammans med grannens tupp. :)

Bilderna visar: Linns 4-årskalas här i Lautoka, en fijiansk dopförättning och Jonathan på café...

---

Vecka 35 (30/8-4/9)

Vi jobbar för fullt med att försöka få ekonomin att gå ihop eftersom vi måste betala både flygbiljetter och försäkring den 5/9. Det känns lite spännande... men samtidigt så verkar det som att vi kommer att få ett bra stöd från de församlingar som även tidigare stått bakom oss. Vi försöker (ännu en gång...) få vår bil såld och hoppas och ber att detta ska ske denna vecka!

Nästa vecka ska Sofia jobba på vårdcentralen i Domsjö och veckan därefter blir det födelsedagskalas. Tiden i Sverige rinner snabbt förbi och nedräkningen har börjat.

---

Vecka 31-34 (1/8-28/8)

Vi landade i Sverige sent den 3/8 efter en riktigt behaglig resa som barnen klarade jättebra! Ett verkligt bönesvar. Flygplatspersonalen var mycket hjälpsam och flera gånger fick vi pga barnen ta "VIP-kön" genom/förbi köer och passkontroller. Vi njuter av dessa privilegier nu när vi har småbarn... Det kommer nog inte att inträffa när vi har tonåringar...

Den 5/8 satt vi tillsammans med Sofias mamma och syster Anna åter på planet - nu till Tunisien. Vi blev bjudna av Mormor att under två veckor njuta av sol och bad och fira hennes 60-årsdag! Det var skön avkoppling och vi konstaterade att trots att vi bor på en Söderhavsö så hade vi inte badat i havet sedan i april. Tack mamma/mormor/svärmor!

Åter i Sverige och vi njuter av frisk klar luft, svensk mat (otroligt vad många smaker man njuter av när man inte känt dem på 1 år!) och inser att vi knappt har några kläder som passar det svenska klimatet. Tack gode Gud för vänner som lånat ut långärmat och långbent till våra barn! Vi har återsett vår hemförsamling i Mora och hälsat på Faster i Göteborg - och åkt karusell på Liseberg. Linn och Jonathan har träffat sina gamla vänner och tycker förstås att det är jättekul. Samtidigt är det skönt att se och höra att de ser fram emot att få åka tillbaka till Fiji och att övergången mellan deras två "hem" verkar gå väldigt naturligt och smidigt. Visst märker vi att deras svenska "exploderat" under den korta tid vi varit hemma och att framför allt Jonathan, som tidigare mest var engelskspråkig, har övergått till att prata svenska.

 

Vecka 26-30 (27/6-31/7)

Sista veckorna på Fiji blev intensiva men otroligt givande! Barnen blommar i vår lägenhet, springer ut och in och växer så det knakar! Just nu är klimatet väldigt skönt, som en bra svensk sommar. Dagstemperaturer mellan 25-28 grader och köldrekordet nattetid på 17,5. Märkligt vad snabbt man glömmer hur det är att gå omkring och svettas...

Vi har fått flera rapporter om hur människor börjat tro på Jesus efter att de blivit fria från fysisk värk och sjukdomar. Flera har berättat att de tidigare provat en mängd olika mediciner utan resultat, men "med er medicin är jag smärtfri"! Samtidigt vet vi att vi givit dem precis samma Ipren eller Voltaren som finns att få från sjukhuset, men med mer omhändertagande och med förbön. Många har också för första gången känt att de fått själsligt stöd och hjälp. Som en följd har flera familjer, framför allt med indisk bakgrund, blivit troende och husgrupper har redan bildats. Minst två nya församlingar planeras i områden där det tidigare inte funnits någon.

---

Vecka 24-25 (13-26/6)

Midsommar och Gustafskorv...

Tittar i almanackan och inser att det är Midsommarhelg hemma och att juni snart är slut. Ofattbart! Den där sommaren som vi alla håller så högt och som ska räcka till så mycket, den är snart halvvägs över...!
Ibland kommer den där plötsliga overklighetskänslan och jag tänker att vi skulle kunna vara hemma i Sverige och leva det liv vi är vana vid och vad gör vi egentligen här? Jag saknar svensk mat och svenskt resonerande. Logiskhet och vissheten om att när jag vill ta reda på något så vet jag precis var jag ska vända mig. Saknar känslan av att vara en som alla andra och inte en som är annorlunda. Slippa vara en som väcker nyfikenhet och uppmärksamhet överallt, alltid - även om nyfikenheten här oftast är vänlig och intresserad.

Tror att den här känslan av saknad och självrannsakan beror på att om en månad åker vi hem. Plötsligt har nästan ett år gått och kontrasterna mellan våra "hemländer" blir tydligare igen och vi "tillåter" oss att bli mer svenska igen. Vi början fantisera om svensk mat, skrattar åt svensk reklam (!) och uppskattar det svenska sättet att resonera i DNs Söndagsbilaga... (som Louise's föräldrar hade med sig hit).

Så vad gör vi här egentligen? Har vårt arbete här något berättigande eller skulle fijianerna kunna gör det själva och kanske bättre? Använder vi upp församlingarnas pengar till ingen nytta? Är det värt att hålla våra barn borta från Far- och Morföräldrar (och Mostrar och Faster) och missa våra vänners bröllop bara för att vi fått en fix idé om att bo på Fiji? Ja, det kan man ju alltid fråga sig, men rent objektivt (för vi svenskar är ju objektiva...;-) så blir nog svaret att:

---

Vecka 22-23 (30/5-12/6)

Vi har flyttat! Genom den fijianska djungeltrumman fick en av våra vänner veta att hennes släkting (sådana finns det välsignat många av här!) skulle flytta ur en fullt möblerad lägenhet och att hyran var för oss överkomliga 300 FJD. Att lägenheten var nedre planet i ett boningshus och låg i ett kuperat grönområde, med blommande träd och buskar på gården och en uteplats där vi kunde sitta och njuta av solnedgången på kvällarna var en extra bonus..! Vi bor i en liten tvåa men med stort ihopbyggt kök och vardagsrum, så vi kan på fijianskt maner ha ett öppet hem och få plats med många gäster, precis som vi önskat. Det tar 15 minuter att promenera till stan, 10 min till sjukhuset och 30 min till basen och kontoret. Bussen stannar utanför vårt hus och för oss som saknar bil kan detta läge inte bli bättre!

Några andra fördelar är att:

Som ni märker på de inte så täta hemside-uppdateringarna så har dagarna blivit mer "busy"! Detta gjorde att vi för ett tag sedan började fundera på om det inte var dags att skaffa "dagmamma", eller Nanny som det så vackert kallas här. För alla er som någon gång tagit första steget till att släppa ut sina barn i den stora stygga Världen - den där man inte själv längre delar allt som händer ens små telingar, hemska tanke! - så vet ni att det inte är lätt att hitta någon som man vågar lita på. Någon som tar hand om dem lika bra som man själv gör... Nåja, ganska snart inser man dock att det nog är tur för de små telingarna att de inte enbart är utsatta för inflytande från sina halvgalna föräldrar. Att de kan behöva andra intressanta och kloka vuxna och att de faktiskt blivit stora nog att tala för sig själva.

Ellinor, en fijiansk skön dam på ca 40 år, gjorde entre och succé hos våra nu stora små. Hon har arbetat med västerländska barn i nära 15 år och förstår våra små "egenheter"; som att vi ALDRIG slår våra barn, inte ger dem godis alla dagar i veckan, håller styvt på våra uppfostringsregler och säger NEJ fast barnen vrålar i högan sky, även när det är mitt i snabb-köpskassan... Ungarna tog henne till sitt hjärta på en gång, särskilt Linn som gillade Ellinors lugna sätt. Att E sedan började med att lära henne en ny sång med dans och rörelser gjorde ju inte saken sämre... Kort sagt - Ellinor kom som ett svar på bön och att hon är troende och kan följa med oss i teamet på lastbilsklinikerna känns urbra! Hon kommer att finnas med oss två dagar i veckan och ni får gärna be för att hon ska trivas med oss och att Linn och Jonathan ska trivas med förändringen.

Nästa "rapport" kommer att handla lite mer om vad vi egentligen gör på dagarna; hur en arbetsvecka ser ut. Tänkte att det kunde passa nu när ni därhemma börjar se fram emot semestern... :-)

---

Vecka 20-21 (16-29/5)

Några smakprov på vad som händer runt vårt arbete:

I ett område som kallas Tavakubu satte vi upp vår klinik på en skola för ca 200 barn. Rektorn är Hindu men såg en chans för barnen och deras föräldrar att få en gratis läkarkontroll och responsen var mycket stor. Efter de tre dagar som det medicinska teamet var på plats vill nu 5 familjer att vi kommer tillbaka och berättar mer om vår tro på Jesus! Det är en bra grogrund för en ny församling som så väl behövs i området.

I en by (Navutu) strax utanför Lautoka hade vi klinik två dagar vecka 21. I denna by har man haft problem med att komma överens om hur man ska ansluta elekricitet. Kyrkorna var oense och det fanns ingen riktig samman-hållning. Under tiden som många väntar på sin tur i patientkön berättar en pastor som följt med oss om hur man kan ta emot Jesus som sin bästa vän och Herre. Sju personer bestämmer sig för att börja tro på Kristus, dessutom bildade man på ort och ställe en kvinnogrupp med representanter från alla kyrkor i byn. I denna grupp kan man nu komma tillsammans för att be för varandra. Detta hade aldrig hänt förut!

Utanför Nadi i ett bostadsområde nära Koro Viri hade vi tre dagars klinik i slutet på maj. Ett litet spädbarn hade lunginflammation och pga av detta inte kunnat äta på 10 h. Barnet hade hög feber och var påtagligt slött och passivt. Efter medicinering och mycket förbön skickades mamman hem med uppmaning att åka till sjukhus om inte tillståndet förbättras inom ett dygn.

När vi kommer tillbaka till platsen 4 dagar senare, kommer mamman fram och påstår bestämt att barnet är fullständigt helat. Symptomen gick tillbaka direkt efter förbönstunderna och mamman och barnet är nu på strålande humör.

---

Vecka 18-19 (1/5-15/5)

Barn, bölder och blånande böljor

Vi har haft en fantastisk resa till några av Fijis mest isolerade öar; Totoya och Moala. Jag ska ge er en liten glimt av den... Jag sitter i fören på Pacific Link i solnedgången. Omkring mig ligger Stilla Havet, klarblått och stilla och framför mina ögon går plötsligt en regnbåge ner mitt i havet, så klar i färgerna att det känns overkligt. Då tänker jag att detta är livet vi vill leva! Att få vara mitt i detta vackra och veta att vi gör precis det vi vill göra, på den plats vi ska vara. Det är värt alla "uppoffringar" i form av kollektivboende (...), fiji-time, kulturkomplikationer och kravet att ständigt vara flexibel. (Jag ska bli lite mer konkret om det där sista, jag lovar ;-)

För Linn var skeppet kärlek vid första ögonkastet. Den smala kabyssen, med ett litet förvaringsskåp vid fotänden - perfekt för hennes leksaker. En välkomstkaramell på kudden. En miniatyrflytväst och ett helt hov av beundrande besättningsmän och kvinnor, inklusive två DTS-team, kaptenen och Marine Reach högsta chef, internationellt. Linn sstortrivdes!

Resan började lite häftigare än planerat. Vi seglade rakt in i en "cyklonvarning" (dvs en storm) , vilket innebar 15 timmar i en bergochdalbana - och det är en underdrift! Alla - inklusive kaptenen, kräktes. Inredningen for i golvet och folk låg bokstavligen likbleka på britsar, i duschar, på däck... Behöver jag säga att en och annan bad till Gud om beskydd... Själv låg jag och planerade hur jag skulle ta Linn till livbåten och vad jag skulle sätta på henne för att hålla henne varm... Men hon är säker, vår Pacific Link. Byggd för att klara stormar, med grunt skrov som lyfter henne över vågorna. (En design som dock bidrar till bergochdalbane-effekten...). Solen gick så småningom upp och vi ankrade oskadda (men med värkande magar) vid ön Totoya.

Medicinskt kan resan sammanfattas som bölder och bön. Vi skar upp bölder på barn och vuxna. I vårt tropiska klimat kan enorma bölder utvecklas inom bara några dygn. En kvinna med diabetes hade inom 3-4 dygn utvecklat en karbunkel i nacken, direkt över halsryggraden. Vi tömde den på 200 ml rent var. Linn, som var med hela tiden, satt bredvid och sa "såja, såja", strök barnen över ryggen och hejade på Louise och mig med att "det går bra, vad duktig du är"... På kvällen efter att vi behandlat två spädbarn frågade Linn: "kan vi be till Jesus att barnen blir friska nu, som med rumpan?". (Om ni inte minns "rumpan" så läs vecka 45 nedan). Vi behandlade också knä-och höftledsartros, luftvägsinfektioner, skabb (som alltid...), hjärtsvikt och annat smått och gott, precis som på en svensk vårdcentral.

De starkaste minnena är ändå från de människor vi bad med. Hur viktigt det var och hur berörda de blev. En äldre man, fd soldat med stor integritet - och höftproblem. När jag tittar upp efter att vi bett har han tårar i ögonen. En kvinna med knäledsartros som kommer till mottagningen när vi är tvungna att åka, så Louise frågar om hon får be för henne. Värken försvinner och rörligheten är återställd! En flicka i byn Udu med smärtor i höger öga sedan 1år, pga en inkapslad främmande kropp (=skräp). Eftersom så lång tid gått krävs en kraftigare skrapning för att avlägsna skräpet och vi har inte möjlighet att följa upp och behandla en eventuell infektion. Plötsligt är jag omgiven av 10-15 barn, flickans skolkamrater, som sett på under dagen när vi arbetat. "Får jag be?" frågar en av dem och sen ber de alla intensivt på fijianska och det låter faktiskt som om de sjunger.

Vi hade också "kvinnomöten" i flera av byarna både på Totoya och Moala. Möten där vi kan prata om kvinnors medicinska problem, men med huvudsyftet att ge stöd åt de som är barnlösa, de som utsätts för övergrepp och misshandel, eller andra som "bara" behöver uppmuntran och stöd i en svår situation. Den fijianska kulturen är en "pratsam" kultur; man skvallrar! (Eller informerar...). Det gör att många har svårt att våga söka stöd när "förövaren" finns inom familjen och ibland kan faktiskt en "palagi" (=vit människa) vara den enda man kan anförtro sig åt (eftersom vi inte har släktingar överallt eller känner alla). För mig personligen så är kvinnor och barn de jag "känner lite extra för" och att få ha de här mötena var viktigt. Louisa, vår fijianska följeslagare och tolk, såg till att vi inte klampade ner i några "kulturdiken" - för sådana finns det som ni kanske anat vid det här laget...

Bara så att ni inte ska tycka synd om oss (...) och tro att vi slet 24 timmar om dygnet så vill jag sluta veckans rapport med att vi:

Vi flög hem med ett tvåmotorigt 8-passagerars-plan, där piloterna läste pocketböcker och vi jagade myggor i kabinen... Nedanför oss havet, ljust blågrönt, skimrande i solljuset. Korallrev där vågorna bröt, skummande vita. Så flyger vi över Pacific Link och hon är så vacker där hon ligger vit i allt det blåa och i aktern ser vi plötsligt hur någon i besättningen vinkar farväl till oss med ett stort vitt tygstycke.

 

Fler bilder från resan finns nu under Galleriet!