Det senaste i hos ArwehedsFramöverBarnens egna äventyrMer om basen vi bor på och organisationen som driver utbildningenSitemap
På gång

Ett helt nytt UMU-arbete kommer att starta i Lautoka under juli. Kvinno- och familjestöd samt hjälp till människor som blivit utsatta för övergrepp.

Uppdateringar

18/6
Vecka 21-24
Barnen

21/5
Vecka 18-20

1/5
Vecka 13-17

26/3
Vecka 11-12

14/3
Vecka 8-10

22/2
Vecka 6-7

4/2
Vecka 4-5
Galleriet
Framöver
Bönerutan

23/1
Vecka 1-3

1/1
Vecka 51-52

15/12
Vecka 48-50

 

Vecka 14-15 (5/4-17/4)

Sofia har fått sin registrering som läkare i landet! Härligt!!!

Teamkoordinering

Att ta emot team och göra i ordning ett fungerande schema för dessa kan vara ett styvt jobb. Det förra teamet som besökte oss var från Anglikanska kyrkan i Wellington, Nya Zeeland och var hela 29 st. De hade innan de kom delat upp sig i 3 olika grupper, nämligen en bygg-grupp, en medicinsk grupp och en dans- och dramagrupp. När dessutom några av grupperna var indelade i undergrupper så blev verksamhetsmöjligheterna nästan oändliga. Alla grupper och undergrupper behövde naturligtvis möjligheter att utföra sin "ministry", så för de tio dagar de var i landet pusslade vi med skolbesök, dagsklinikplatser (långt ord...), kyrkor, transporter, matinköp osv.

När sedan en av bussarna vi hyrt var 2h försenad den första dagen (typiskt Fiji-time...) blev jag lite lätt nervös trots alla förberedelser. Det finurliga är dock att ingen precis bryr sig att man kommer 2 timmar försent, "Sega na lega" (bekymra dig inte!) är enda kommentaren. De enda som lider av denna inställning är egentligen vi! Vi västerlänningar vill komma i tid, utföra uppdraget (bygget, kliniken, skolbesöket) från a till ö och bli klar inom utsatt tidsmarginal. Detta innebär att vi kanske inte alltid pratar med människor runt omkring oss och kan se ganska så sura ut när vi småspringer fram. Detta är alltsammans väldigt ofijianskt...

En annan sak som kan ge en myrkryp längs ryggraden är de ständiga ändringar som inträffar. När byhövdingen bestämmer att nu ska vi allihop samlas i bykyrkan för att fira teamets besök, så är det bara att lägga ner hammaren för att vara med. Efter ett par dagar brukar dock de flestas spänningar släppa. Att förstå att det inte är så viktigt att "göra" saker, men väl viktigare att umgås och lära känna varandra, brukar inses av de flesta västerländska teambesökare efter några dagars byliv.

Det Wellingtonska teamet gjorde storartade insatser med att bygga ett välbehövt offentligt badrum i Matawalu, renovera duschrum på ett hem för rörelsehindrade barn, uppträda för ett antal hundra människor i skolor, kyrkor och ett fängelse. Dessutom var den medicinska gruppen med vår "lastbilsmission" på fem "dagskliniker", på olika platser. Vid avslutnings-middagen sista kvällen verkade hela teamet vara nöjda, trötta och framför allt glada över att ha fått se en helt annan del av världen. Det är nämligen det som kan ge de stora bestående effekterna. När det finns engagemang och passion för ett lands folk kan mycket göras.

Just nu har vi ett annat stort team på plats. Ett sk. Outreach team är här på sin praktik efter att ha haft 12 veckors lärjungaskola på ön Kona, Hawaii. Det här teamet har ett större fokus på att berätta för människor om vem Jesus var och är och de gör verkligen ett gott jobb. De promenerar runt bland de indiska sockerplantage-bönderna, deltar i ungdomsläger och finns tillgängliga för de många som vill stöta och blöta sina funderingar kring livets krumbukter. Vi kommer att rapportera senare om en del riktigt märkliga händelser de fått vara med om.

Helt kort om familjen: Jonathan har börjat pott-träna och vet precis vad det innebär att "tissa" och "bassa" i den blå plastmojängen. Sen är det ju inte alltid som alla sorterna hamnar där...

Vill ni läsa mer om våra framtidsplaner får ni gärna kolla in framöver.


Vecka 10-13 (11/3-3/4)

Äntligen!

Long time no see... men orsakerna till att det dröjt så länge innan vi uppdaterat är alla precis det vi längtat efter och sett fram emot!

Först: Vi har äntligen fått börja jobba regelbundet som ett medicinskt team. Vi har fått besöka flera byar och bosättningar och behandlat och bett med både indier och fijianer. Många intryck förstås, men några som vi minns särskilt.

En 3-årig flicka, Vilisi, som under de senaste två månaderna tappat i vikt från 19 kg till 11 kg. Nu kom hon med svullna lymfkörtlar på halsen, i armhålorna, ovanför nyckelbenen och en svullen, förstorad lever. Dessutom hög feber och lunginflammation. Hon remitterades akut till barnkliniken i Lautoka eftersom denna lilla flicka kunde ha allt från en akut leukemi till TBC och hepatit. Det bestående minnet är hur en tonårstjej från ett besökande team (från NZ) stöttade och "agerade" familj för Vilisis mamma under hela vistelsen på sjukhuset. Hon fixade vatten, lotsade dem mellan avdelningar, kom tillbaka dagligen och gav mamman sällskap. I en kultur där sällskap betyder allt i främmande situationer, var det häftigt att se hur de omedelbart blev nära vänner. Vi vet fortfarande inte slutet på historien men vi återkommer om det.

En annan speciell person, Nancy, bodde tvärs över gatan från kyrkan där vi satte upp vår klinik för en dag. Hon hade tre veckor tidigare fött sin förstfödda, en dotter, och kunde nu nätt och jämt ta sig över gatan och in på kliniken. Hennes ansikte var blekt, ögonen närmast frånvarande, feber kring 40 grader och tre stora vätskande köttsår på ett abnormt svullet vänstra bröst. Att något så vardagligt som mjölkstockning och infektion leder till sepsis (blodförgiftning), organsvikt och i värsta fall döden är ovanligt i Sverige, men tyvärr inte i ett land där sjukvård inte är en självklarhet. I Nancys fall handlade det om timmar innan det varit för sent. Även hon blev akut inskjutsad till Lautoka för fortsatt vård.

Vi kan inte ta åt oss äran för vården av någon av dessa två, men vi var på plats i rätt tid och eftersom vi besöker människor i deras hem så vågar de komma till oss för hjälp. Många här känner en betydligt större skepsis inför den offentliga "sjukvårdsmyndigheten" än vad de känner inför ett uttalat kristet medicinskt team som vi. Undrar just om det skulle vara så i Sverige...

Sist (men lika stort): Fredriks föräldrar och syster har varit här och vi har verkligen njutit av deras sällskap!

Genom några vänner fick vi låna ett hus på en udde. Under 10 dagar har vi varit omgivna av havet, suttit på verandan i solnedgången och ätit solvarma mangos och papaya från träd i en blomstrande trädgård. Barnen strålar av all uppmärksamhet och har fått bada, äta frukost och gå på MacDonalds (!) med Farmor, Farfar och Faster. Ibland är livet som utlandsarbetare rätt bekvämt...

Visserligen kom familjen Hansson samtidigt som vi hade många inplanerade turer, men de följde med ut på klinik och hjälpte oss med toalettbygge i en by och med patienter och apotek i en annan. Så nu tycker vi (särskilt Linn och Jonathan) att Dagney borde söka friår från revisorjobbet och komma tillbaka hit till oss!


Vecka 8-9 (21/2-10/3)

Under och mirakler.

I skrivande stund vet vi att det blev ett Vasalopp - och ett vackert sådant med svensk seger och fina spår. Är inte det ett underverk! Samtidigt så blev loppet en tragedi för de anhöriga till de tre som dog under loppet. Tragedi eller underverk - så litet är steget och så olika hur man upplever det.
Under den dryga vecka som gått har vi återvänt ett par gånger till byn intill soptippen. Första gången såg vi mest kyrkan och vår tillfälliga klinik, men när vi gick hem till människor såg vi för första gången här på Fiji verklig misär. Smutsen, i vissa hus lukten, flugorna och en stämning av våld, rädsla och misstänksamhet som framför allt präglade barnen. Vilken kontrast mot alla leende, nyfikna barn vi hittills mött! Hos vissa en känsla av hopplöshet. Inte undernärda på mat men troligen på omsorg. En tragedi i sig.

Vi gjorde vad vi kunde, vilket inte var mycket, men vi fick också sitta ner och be tillsammans med bl.a en kvinna med stora bölder i skinkan och kring ändtarmsöppningen, en ung kvinna med värkproblem samt en mamma som var bekymrad över sin man. På vägen hem snurrade tankarna kring hur och varför. Varför det fanns en sån påtaglig känsla av våldsamhet och rädsla hos många i byn och hur vi skulle kunna förändra något. Visst kunde vi också se sambanden; arbetslöshet-mindervärdeskänslor-ev missbruk-hopplöshet-våld, men hur skulle vår närvaro kunna göra någon skillnad. Som så många gånger här på Fiji inser man snabbt sina begränsningar och som så många gånger förr fick vi säga: "Far - du har kallat oss hit, vad vill du vi ska göra och hur ska vi göra det?"

Vi fortsatte att be och några dagar senare återvände vi till byn, i första hand för att göra den "lilla kirurgin" och skära upp och dränera kvinnans bölder. Ni som jobbar med sådant vet att bölder i /kring skinkan inte gärna vill ge med sig och gärna recidiverar - särskilt när man lever under förhållanden som den här kvinnan. Jag hade verkligen sagt till vår Far att ska det läka ut ordentligt så måste vi ha din hjälp!
Måste erkänna att jag blev rätt förvånad när jag inför ingreppet drar ner hennes byxor och upptäcker att bölderna läkt ut fullständigt! Istället för flera inflammerade, infekterade mandarinstora bölder fanns välläkta ärr med frisk underliggande vävnad. Min spontana reaktion var WOW! (och strax därefter en aningens besvikelse över att jag inte fick skära i bölderna...:-).

Tacksamma över att Gud verkligen hör våra böner kunde vi konstatera att stämningen i byn var en helt annan. De män som tidigare utstrålat hot och våld var förändrade till det bättre, barnen mer avslappnade och kvinnan med "problem-maken" berättade med lysande ögon hur våra böner angående hennes man slagit in. Underverk!

Byn ser fortfarande ut som en misär på många sätt, men mina ögon ser också underverk och jag förstår varför Gud skickade dit oss. Inte för att förändra allt och hjälpa alla, men för att be Honom förändra allt och hjälpa några. Visst, frågan hänger i luften: Varför gör inte Gud att allt blir bra för alla, om Han nu kan det? Ett fullständigt svar på den frågan har jag inte men tyvärr är det nog så att vi, våra och andra människors val, gör att världen ser ut som den gör i dag. Och vi, våra och andra människors val, avgör hur världen ser ut i morgon.

PS. Bilder från byn finns på galleriet. Tyvärr fångar inte kameran flugorna och lukten... så bilderna ljuger en del.
På återseende!


Vecka 7 (14/2-20/2)

På soptippen...

...ligger ett litet "samhälle" med ca 100 boende, framför allt familjer och deras åldriga släktingar. Mat finns i form av fruktträd och fält med kasawarot (liknar potatis), men få har arbete och kontanter att köpa skolböcker, mediciner, glasögon och andra saker vi tar för givna. Mitt i "byn", i något som liknar en ombygd lada, ligger en rosa kyrka och i den kyrkan satte vi upp vår "klinik". Under en dag behandlade vi människor för deras hälsoproblem men vi fick också tid att sitta ned och prata, höra deras funderingar om framtiden och be tillsammans. Det berör mig lika starkt varje gång hur lika vi är, fast vi har kommer från så olika förhållanden. Det en mamma på en soptipp på Fiji-öarna berättar för mig ur sin vardag är samma saker som jag funderar över och direkt vet jag att vi förstår varandra - trots "språkförbistring"...

Människors hälsoproblem här kan i stort delas in i: artros (omvandlade, "förslitna" leder), diabetes/hjärtkärlsjukdom, infektioner och hudproblem. Visst finns mycket annat också men detta är huvudkategorierna. Behandling av artros är närmast obefintlig i det allmänna sjukvårdssystemet, så när vi kommer och gör något så basalt som att tappa ur svullna leder och injicera kortison betraktas det närmast som ett mirakel. Här kommer en liten historia kring detta:

I ett hus på soptippen bor en äldre dam som under 4 år varit sittande/liggande och ej kunnat gå pga sin knäartros. När hon hörde att vi hade mottagning i kyrkan försökte hon krypa dit, men fick snart ge upp pga smärtorna. Hennes släktingar kom till oss och vår ortoped Kelepi, Fredrik samt vår "tolk" Jeremiah följe dem tillbaka till kvinnan. Efter att ha tappat stora mängder ledvätska ur hennes båda knän, injicerat kortison och bett med henne kunde hon för första gången på 4 år, på mycket darriga ben stå upp. Vår koreanske ortoped (som med sin ganska övertygande doktorsröst kan få patienterna att göra det mesta :-), bad henne att gå och hon vandrade 10 meter fram och tillbaka! Lycklig, strålande och sannerligen ganska trött satte hon sig sedan i sin stol. Utan värk för första gången på länge! Alla hennes släktingar sprang tillbaka till kliniken för att bli behandlade..!

Förutom mediciner kunde vi lämna 2 stora kartonger med donerade kläder, 2 kassar med leksaker samt en hel del barntandborstar och tandkräm. Vi är hela tiden medvetna om att vårt arbete här är helt beroende av de som skänker medlen. Tro oss när vi säger att ingenting går till onödig administration eller till lokal byråkrati. Allt ges ut till de som behöver det! Därför känner vi oss fria att säga att om ni skulle känna er manade att skänka saker, verktyg eller pengar till mediciner, så är ni lika delaktiga i arbetet bland människorna här på Fiji som om ni skulle vara på plats här! Maila oss så berättar vi hur ni kan göra det.

PS. Tack för alla Grattis-mail på födelsedagen, de gav urskön svensk värme! :-)


Vecka 5-6 (3/2-13/2)

Kulturkrockar och personlighetschocker...

Det finns stunder då man inser hur svensk man är och hur fijianska fijianerna är... Förra veckan åkte jag (Sofia) till en mycket vacker plats för att tillsammans med ca 100 andra kvinnor lyssna på bra undervisning och njuta av naturen utan att bli distraherad av man och barn ;-)
En av mina rumskamrater var fijianska och det föll sig så att vi gick tillsammans till badrummet den första morgonen. Så jag står där i godan ro och gör morgontoaletten och riktigt njuuter av att inte ha två små barn som klättrar på mig. Njuter av att jag inte måste skynda mig och att jag faktiskt bara behöver göra mig själv färdig innan frukost. Avbryts dock i mitt njutande av att jag inser att min fijianska rumskamrat står och väntar på mig. Jag säger till henne att hon absolut inte behöver vänta på mig (och hoppas att hon ska gå så jag får njuta färdigt!), men hon svarar att hon naturligtvis inte skulle kunna lämna mig utan sällskap (i ett rum med sex andra kvinnor som också gör sin morgontoalett...). Det vore för henne att överge mig. Jag skulle vilja säga att jag inget hellre önskar än att bli övergiven, men det säger jag förstås inte. I stället skyndar jag mig allt jag kan för att hon inte ska behöva vänta, hoppar över kamningen och går tillbaka till rummet med min nyblivna vännina. Bara för att sen smuggla ut kammen i min handduk och smyga tillbaka till badrummet och avsluta morgontoaletten - denna gång utan njutning.

Det idiotiska med den här historien är att jag egentligen aldrig hade behövt skynda mig. Jag försökte vara artig både på fijianskt sätt - göra sällskap - och på svenskt - inte låta någon vänta - och resultatet blev en Frustrerad Fia! Om jag bara hade insett att min fijianska vännina inte alls tog illa upp av att få vänta. Att hon överhuvudtaget inte reflekterade över hur kort eller lång tid det tog, utan gladeligen skulle ha väntat halva dagen om det tagit så lång tid för mig att bli färdig. Så hädanefter tänker jag bara vara artig på fijianskt sätt! ;-)

Andra exempel på fijianska "kulturmåsten":

Aldrig ha huvudet högre än de som står högre i rang än du. Vilket innebär att man sätter sig i dörröppningen när man kliver in i ett hus och när man sedan blir inbjuden är det "hukstilen" som gäller! Detta eftersom de flesta här sitter på golvet och därför är ganska "låga"... Det kan t.o.m vara så i vissa byar att man kryper in i ett rum om hövdingen befinner sig sittande på golvet.

Man bör inte beröra en vuxen fijians huvud eller bära huvudbonad när man befinner sig i en by. Solglasögon är också bannlysta eftersom de skymmer ögonen och det därför betraktas som att man har något att dölja.

Det är bättre att ignorera den som frågar eller ge ett osant svar än att lämna ett negativt besked.

Om man kommenterar någons ägodelar, kläder etc i positiva ordalag så är det samma sak som att be om att få det man berömt. Din värd anser sig i de flesta fall tvungen att ge dig saken eftersom det vore ofint att neka en gäst något.

Det är spännande, irriterande, allmänbildande och utmanande med kulturer! :-)


Vecka 4-5 (23/1-2/2)

Händelse(olycks-)rika veckor...

Vi börjar med händelserna. Vi tog lastbilen på en "jungfruresa" och gjorde vår första "outreach" (det finns liksom inget bra ord att översätta med - "insats" kanske? Kom gärna med förslag!). Med hela teamet samlat åkte vi till ett ålderdomshem där vi lämnade rullstolar, toalettstolar, kryckor och annat roligt ;-). Roligast hade dock "gamlingarna" åt att bli uppbjudna till dans (jodå!!) och åt våra försök att sjunga på fijianska. Vi tog fram gitarren och det blev spontan allsång (typ, "Minns du sången") och de som kunde släppte sina gåstolar och tog några danssteg. Vi hade jättekul och ungarna älskade det!

Senare var det dags för det lokala fängelset. I ett fängelse byggt för 135 fångar bor det nu 165 intagna. Trots detta var stämningen riktigt bra och officerarna var mycket hjälpsamma när vi behövde tolkhjälp. Nu kan man ju alltid hävda att de "ansträngde sig lite extra" när vi kom, men jag tror nog att vi har så pass mycken erfarenhet nu att vi kan skilja äkta omsorg från falsk och det var särskilt en officer som hjälpte oss ta hand om våra "patienter" på ett fantastiskt sätt. Under några timmar behandlade vi allt från skabb och "kalkaxlar" till kärlkramp och grå starr. Flera av de unga intagna hade utvecklat grav grå starr efter knytnävsslag mot ögonen. Trist! Men ändå behandlingsbart. Värre kan det vara med de inre sviterna av det liv de lever. Rowena drog ut en tand, lagade flera och skrapade tandsten så att hon fick duscha resterna av det ur sitt hår efteråt... Sammantaget var det dock oerhört givande att få komma in i fängelset och göra något för det intagna samtidigt som det var kul att få jobba som ett helt team för första gången.

Sen var det olyckorna... Det började den 23/1 med att Linn på morgonen snavade och slog i munnen så illa att 3 tänder slogs lösa och framläppen svullnade till 3 gånger sin normala storlek. Vår lilla tappra tjej fick knapra riskorn genom mungiporna och dricka försiktigt... Efter lunch samma dag blev Jonathan plötsligt högfebril, 40,5 grader, slapp och slö och helt likgiltig inför allt som pågick runtomkring. I ett land som Fiji måste man alltid tänka "hjärnhinneinflammation?". Men eftersom han saknade nackstelhet och hudutslag så avvaktade vi, gav Alvedon (så att tempen gick ned till 39,5...), lade frysta handdukar på honom, bad och efter en vaknatt fick han på morgonen kraftiga diarréer, varpå febern gick ned och han faktiskt piggnade till. Tack och lov och tack Gud!


(Fredrik tar över "pennan" av orsaker som ni kan läsa om nedan).

Några dagar senare fortsatte det att hända spännande saker... Sofia och Louise skulle ställa i ordning det gästrum som vi har för inkommande besökare. När de skulle flytta en stor tjock glasskiva tappade de taget och skivan landade på Sofias pekfingertopp. Efter att själv ha justerat det snedpekande fingret (typiskt doktorer...), kom vår ortoped, Kelepi Paka, lämpligt förbi och erbjöd en aluminium skena som stöd. Igår röntgades fingret och den yttersta fingerbensbiten är tydligt avbruten. Senare på eftermiddagen fullbordades det hela med att Linn och Jonathan springer ihop utanför vårt rum med en stor smäll. När vi kommer fram är Jonathan groggy, Linns lösa framtänder ligger utspridda på golvet medans blodet flödar från hennes mun. Båda barnen är ändå väldigt tappra och medan Linn gråter, förklarar hon att hon kände att det var "stenar i munnen".

Så nu går Sofia med ett paketerat pekfinger högt i luften och Linn spatserar runt med en rejäl glugg i garnityret. Det finurliga med detta är att det är precis som stora barn har det. Vilket faktiskt kan vara enklare än att ha en svart tand där fram.

Ni som ber för oss. Bed gärna att det får räcka med liknande "äventyr" förett tag. Det känns som om kvoten är fylld för flera år...

Tack alla ni som har skickat in er adress till oss. Ni som inte gjort det kan göra det via denna sida. Vi har flyttat formuläret till kontaktsidan.


Vecka 1-3 (3/1-22/1)

Sorry! Datorhaveri har stoppat tidigare uppdatering...

Pusselbitarna börjar falla på plats

Det har gått 3 månader sedan vi kom och hittills har vi som ni vet mest sysslat med förberedelser och planering av det vi längtar efter att få göra; the mobile ministry - "lastbilsmissionen". Januari har i planeringen varit vår "startmånad" och nu ser det ut som att vi ska få börja åka ut i byarna på allvar. Louise har landat och vårt team är nu komplett! Detta med undantag för den mekaniker-chaufför som vi behöver och ber att Gud ska kalla hit (så om du känner dig manad.. :-)

Nu i veckan ska vi besöka ett ålderdomshem, lämna sängar och annan utrustning, höra efter vad behöver och göra en del medicinska häls-okontroller. I morgon åker vi till det lokala fängelset med vårt medicinska team. Fångarnas hälsa inte är den bästa och hälsokontroller prioriteras inte. Vi planerar också att åka till byn Matawalu, helst i nästa vecka, och det blir vår debut med lastbilen. Det är märkligt vad "hon" blivit en medlem i teamet! "Hon" (vi har funderat på att döpa henne precis som vi döpt vårt skepp..) har blivit ett nödvändigt redskap för att vi över huvudtaget ska kunna göra vårt arbete. Utan henne skulle vi behöva vandra i timmar på gropiga, kuperade jordvägar och ändå inte nå längre än till de närmaste byarna.

---Fredrik fortsätter---

För två veckor sedan hade vi besök av ett gäng ungdomar från Hastings, Nya Zeeland. De stannade i en vecka och fick hel del upplevelser med sig hem. Några dagar tillbringade de i några byar, och resten av tiden var de med på ungdomsaktiviteter i olika kyrkor här i Lautoka.

Vi som ledare var nog lite oroliga för hur de skulle tackla bylivet. Det är ju ganska annorlunda med väldigt lite "prylar", lunch serverad utan särskilt mycket bestick sittandes på golvet och det ständiga vattenkriget... De första veckorna i januari firar man nämligen genom att hälla en (eller 2-3) hink(-ar) vatten över ung som gammal. Men teamet såg väldigt snabbt hur mycket byborna tyckte om besökarna. Trots att de bara var i varje by under en dag så var mottagandet otroligt varmt; mat i massor, alla ville vara med och leka, bad med halva byn i floden osv. Det är också bra att inse att det inte är den häftigaste bilen eller den senaste mobilen som gör människor lyckliga.

Teamet från Nya Zeeland ledde lekar var de än kom och delade också med sig med det som var det viktigaste för dem, tron på Gud. Det är så häftigt att se att grundbehovet av mening, sammanhang och framtidstro är så universellt.

Gänget från Hastings åkte hem med en ny syn på behovet av pengar, prylar osv. Barn och ungdomar i Lautoka fick höra om en Gud som bryr sig. Dessutom utvecklades flera relationer mellan teamet och olika Fijianer. För oss som familj är det oerhört skoj när sånt här händer inför ens ögon.


Vecka 52 (24/12-2/1)

En katastrof

En katastrof som det inte finns ord att beskriva. Ni har nog precis som vi följt alla rapporter från Asien och Tsunamin och hur kan man egentligen ta in allt? Vi - som inte drabbades alls - kan bara fatta det oerörda i att vi fortfarande får sitta trygga vid vårt frukostbord, med barnen hela och mätta och fortfarande ha varandra som om ingenting hade hänt. Jag har flera gånger börjat gråta framför datorn när jag läser om barn som ryckts ur föräldrarnas armar och för första gången sedan vi kom hit, har Sverige och hur alla har det därhemma blivit viktigare än det som händer här.

Att vi alla skakas om är nog nyttigt. Att så många mist livet är fruktansvärt. Att jag inte kan låta bli att fundera kring hur jag skulle ha reagerat, vad som gör det möjligt att förlora så mycket på ett så fruktansvärt sätt och ändå ta sig igenom - det har visat tydligare vad som är verkligt viktigt för oss. Jag vet inte om jag skulle klara att mista Fredrik, eller Linn eller Jonathan på detta sätt. Jag har tidigare funderat över det och kommit fram till att jag helt enkelt vill dö först! Samtidigt - kanske för att i mitt jobb är döden hela tiden en verklighet och för att döden mer är en del av livet för människor här på Fiji - så har tankarna återvänt till "men om"...

 

"Tror du att det finns en himmel?" Frågan kom från en av mina patienter som visste att hon skulle dö. Att vi en gång får återses i himlen, det är mitt stora hopp. Att livet här och nu inte är allt och att det finns en evighet där jag får hålla om min man och mina barn igen. Jag är lika rädd som alla andra för att mina barn ska känna smärta, eller behöva gå igenom svåra saker. Jag säger åt min man att köra försiktigt, precis som min mamma säger åt mig. Jag skulle säkert reagera med samma oerhörda ilska och desperata vilja att göra allt bra igen, om någon skadade mitt barn!
Men samtidigt vet jag att det finns en Gud som bryr sig om. Som jag varje dag pratar med, om allt som händer - inte minst sådana här saker. Att någon säger "jag ber för dig" är inte bara en klyscha för mig, jag har sett hur det har förändrat saker, inte minst för barnen. Visst, vissa saker är fortfarande nästan svårare än vad man kan leva med, men hittills i mitt liv har jag bara sett bön göra gott!

Så vi ber för alla de som just nu går igenom detta svåra. Jag tror att Jesus förstår bättre än någon annan hur svårt de har det. Kanske har den här katastrofen gjort att vi anar hur det är att leva i den del av världen som vi kallar utvecklingsvärlden.


Vecka 50-51 (12/12-23/12)

Julklappar...

Det har blivit dags att summera "året som gått", som det så fint heter i alla krönikor som kommer så här års - på TV i Sverige... inte en enda här... men vi saknar dem inte särskilt mycket... däremot saknar vi KYLAN... Arghhh!! Tycker ni att vi är otacksamma? Föreställ er kaffe som aldrig svalnar. Poolvatten uppvärmt av solen till 35 grader - när det är 32 grader i luften och man helst vill ha ett svalkande dopp. Värmeljus som ger på tok för mycket värme men ganska skön julstämning... Tack gode Gud för Stilla Havet som i alla fall är stort nog för att bara värmas upp till 25 grader. Riktigt svalkande! :-)

Fast trots detta klagande - inte en chans att vi skulle vilja byta värmen mot svenskt snöslask! Vi har nog surfat på nätet och sett hur ni har det.. ;-)
När vi ser tillbaka på de senaste 3 månaderna ser vi att "julklapparna" började komma redan i september... Vi ska berätta lite kort om några:

Bilen - vi hade tänkt skaffa bil när vi kom till Fiji, bara för att få vara lite rörligare med barnen och på vår lediga tid. Upptäckte dock att det pga av en punktskatt kostar lika mycket att köpa en rostig begagnad Ford som att köpa en sprillans ny BMW... nästan... Vem var det som sade att Sverige hade höga skatter..? Så vi lade ner bilprojektet redan första dagen - bara för att en dag senare få en minibuss donerad till basen. En "bil" som vi får använda så mycket vi vill! Härligt!!!

Vårt nya hem - i december flyttade vi in i "vårt" rum i lägenheten (en lägenhet som också fungerar som Marine Reach bas här på Fiji). Vi skaffade oss en egen soffgrupp och barnen fick en egen vrå att leka i. Nu har vi ett ställe där vi kan sitta på kvällarna med en kopp kaffe, titta ut över havet som breder ut sig utanför vårt fönster och prata om ditt och datt medan barnen sover intill. Härligt igen!!

Patienter - trots att vi mest jobbat med nödvändiga förberedelser för lastbilsmissionen så har det nästan dagligen kommit människor som behövt medicinska råd eller omhändertagande. De har blivit en sporre under förberedelserna och vi börjar förstå vad det är att jobba med pionjärarbete. Först ser man små resultat, sen ser man små resultat, sen ser man små resultat - sen förundras man plötsligt över allt som händer!

Vårt arbetsvisum - klart redan efter 6 veckor! Normalt sett så tar det 4-6-12 månader - minst!! Halleluja! (som vi säger i Pingstkyrkan.. ;-)

Friska barn (och föräldrar)! Med undantag för Linn´s äventyr på akuten så har vi varit friska hela tiden. Halleluja igen!!

Till sist - vilken julklapp det är att surfa in på hemsidan och se era hälsningar i Gästboken! Lika kul och häftigt som stödjande att se att sidan används och ofta överraskande hälsningar från när och fjärran (mest fjärran sett ur vårt perspektiv...).Till Er alla från oss alla; en riktigt God Jul!

Vi ses nästa år...


Vecka 48-49 (29/12-11/12)

Att köpa en bil...

Tänkte berätta lite om den Fijianska byråkratin. Att exempelvis köpa en bil och anmäla ägarbyte till Vägverket i Sverige är inte särskilt märkvärdigt. Köparen och säljaren fyller en liten blankett som kan rivas av från registreringsbeviset. Köparen postar sedan blanketten på närmaste gul låda. För att kunna köra bilen ringer sedan köparen sitt försäkringsbolag för att få en vettig försäkring och saken är biff. Alltsammans borde kunna klaras av på tio minuter.

Här tar det lite längre tid... Vi fick som bas en minibus skänkt häromveckan av en koreansk doktor, Kalepi Park. Han är själv del i det team som vi just nu håller på att forma för "lastbilsmissionen" och kände att han ville bidra med något extra.

Det första vi försökte skaffa var en trafikförsäkring. Jag (Fredrik) gick in till vårt försäkringsbolags kontor eftersom jag misstänkte att en del papper behövde fyllas i. Där blev det nobben direkt. En kvinna som tittade mycket misstänkt på mig, undrade var mitt ägarebevis var (vem försäkrar någon annans bil..?). Eftersom jag inte hade något sådant bevis begav jag mig istället till Land Transport Authority (LTA), vilket motsvarar Vägverket. Med mig hade jag ett ifyllt formulär där dr Park och vi fyllt i att bilen hade bytt ägare. Väl där får jag veta att detta lilla formulär inte längre används utan jag får ett betydligt utförligare formulär där chassinummer mm ska fyllas i, bevittnas och signeras.

Dessutom får jag veta att jag måste ha ett bevis på att jag har bilen försäkrad innan de kan handlägga ägarbytet (försäkringsbolaget å sin sida vill ha ett bevis på att jag äger bilen...). Jag fyller i det nya formuläret, letar upp dr Park som signerar, basens chef signerar och stämplar med organisationens stämpel. Med detta i min hand trampar jag åter in till vårt försäkringsbolag. Den här gången kommer jag lite längre men inte ända fram... Bland papperen jag visar upp ser de en kopia på dr Park's försäkring som är tecknad i ett annat bolag. Denna försäkring gäller i ytterligare fyra dagar och detta går inte för sig. Jag får vänligt men bestämt vägledning hur jag skall promenera för att komma till Sun Insurance och ger mig av till denna adress. Väl framme ber jag dessa avbryta dr Parks försäkring, vilket de inte kan göra på lokalkontoret men lovar att skicka in kopian till huvudkontoret där de kommer att avbryta försäkringskontraktet. Tillbaka på vårt eget försäkringsbolags kontor går det nu lite lättare. Efter att ha fyllt i ett formulärt med diverse uppgifter om chassinummer mm. får jag faktiskt betala och få mina behövliga dokument.

Tillbaka på LTA forstätter denna fars. När man granskar mitt nya ägarbytes-fomulär, upptäcks följande:

  • Dr Park har stavat sitt mellannamn med ett O för mycket.
  • Stämpeln som vår bas använt saknar ordet Fiji (ordet finns där, men är lite svagt) Detta stämmer inte med uppgifterna i försäkringspapperen eftersom det där står Marine Reach, Fiji.
  • Dr Parks signatur är inte tillräckligt lik den som han skrev på sitt körkort en gång i tiden

Så med en stor suck lämnar jag LTA med ett nytt blankt formulär. Till saken hör att bilen måste besiktigas inom tre dagar. Jag har fått en besiktningstid kommande dag (torsdag) och hoppas innerligt att den fåniga sagan ska få ett lyckligt slut inom kort.

På torsdagen åker jag upp på förmiddagen för att ordna med ägarbytet. Beskedet jag får nu är att de brukar göra detta efter besiktningen som är klockan två. Fem i två betalar jag besiktnings-avgiften och försöker hitta min inspektör, efter en del olika besked om var jag måste parkera börjar besiktningen. Det första han säger är att jag måsta ta bort den ihopvikta extrastol som finns i bussen. Det kan inte göras på plats utan jag måste komma tillbaka en annan gång för att få godkänt. I det här läget känner jag mig knäsvag och har lust att sopa till någon/något riktigt hårt. Jag visar minsta möjliga, och besiktningen fortsätter. Efter diverse enkla tester börjar besiktningsmannen mjukna, (ljus i tunneln...) och efter att ha lovat att ta bort sätet och fixa skyltbelysningen efteråt godkänner han faktiskt bilen och hoppets lykta tänds. Det kanske finns lite julsnällhet även hos det Fijianska Vägverket...

Inne på kontoret igen har jag nu fått ett löfte om fomulärhantering före stängningsdags (fjärde försöket). En i personalen har tydligen börjat tycka lite synd om den stackars västerlänningen. Med bara några små ifrågasättanden kring mitt tredje formulär godkänds faktiskt ägarbytet och jag får beröm! "Du är den förste Europé som inte tappat humöret" yttras av kvinnan bakom disken.

Totalt utpumpad åker jag tillbaka till basen, firar med en glass och börjar inse att allt inte är som hemma... Två dagars arbete för en så enkel bagatell gör att vi inte alltid kan rapportera om stora framsteg i vårt arbete, men med uthållighet, Guds nåd och massor av tålamod kan vad som helst hända.

Bilderna den här veckan är bla på båten Pacific Link som lämnade Fiji i fredags för att vara på Nya Zealand under "Orkan-säsongen". Den återkommer hit till Lautoka i April.


Vecka 46-47 (15/11-28/11)

Redan har två veckor gått sedan vi senast skrev och det känns omöjligt att sammanfatta alla intryck, händelser och komiska ögonblick, när vi nu allt mer acklimatiserar oss här på Fiji. Vi har börjat gå i "rätt" tempo (eftersom alla stirrar så när man går i normal västerländsk takt). Vi tycker att det är riktigt svalt, nästan kallt ibland på kvällarna (och när vi kollar termometern så visar den 30 grader..). Vi kör på vänster sida (tack och lov) och Fredrik har köpt en kjol (visst ja "pocket-sulu" heter det visst men det är precis samma sak och han har riktigt snygga ben!). Det är dock svårt att fatta att det är första advent idag och jultomtar med blom-halsband och julsånger i 35 graders värme vänjer man sig aldrig vid.

För oss har de senaste 2 veckorna mest bestått av administration inför skeppets återkomst till Fiji, Lautoka och lastningen inför dess resa till Nya Zeeland. Ombord har ögonläkare och DTS-team (elever från Fiji) under 5 veckor behandlat hundratals patienter. Efter lastningen här återvänder skeppet till NZ för översyn och reparationer. Hon stannar där i ca 4 månader - under vår orkan-säsong (!). Vi kommer då att kunna ägna oss helt åt lastbilen och hur vi ska lägga upp arbetet och de medicinska insatserna med den. Det handlar verkligen om pionjärarbete där vi hela tiden får utvärdera, förändra och försöka hitta nya lösningar. Vi har sammanställt en "önske-lista" över mediciner och utrustning vi skulle behöva och den har nu skickats till församlingar och donatorer i Australien, NZ och USA. Om ni skulle råka "ramla över" mediciner och dylikt som inte längre används så maila oss (eller se länken till höger)!

Vi har i alla fall fått sköna rapporter från byn Naviyago (se galleriet för bilder). Cortison-injicerade knän fungerar utmärkt, flera som behandlats för infektioner och ett antal med högt blodtryck "rör sig som unga igen". Vi var två läkare och vi behandlade 84 patienter under en dag. I Sverige hade det varit en omöjlighet med all pappersexercis, men här - med Guds hjälp! - var det möjligt. Visst är språket en barriär ibland eftersom många av de äldre i byarna pratar mycket sparsamt med engelska. Det är också huvudanledningen till att de inte åker till sjukhuset fast de är riktigt sjuka, det är helt enkelt för generande att inte kunna uttrycka sig. Att vi kommer ut till byn, till deras "hemmaplan", gör inte bara att de vågar söka hjälp utan också att det byggs upp ett förtroende för framtiden. En viktig del av vårt jobb är ju att stödja det lokala sjukhuset och hjälpa till att bygga upp ett fungerande sammarbete. Det kanske låter lite "torrt" men är spännande att få vara med om!

Lite nya ögonblicks-bilder från Fiji finns på galleriet. Vår personliga favorit är mannen som målar vägpilarna på gatan... Leve kreativiteten!

 

 

 


Vecka 45 (5/11-14/11)

Vår första vecka på Fiji har varit händelserik. Vi flög i 3 timmar och landade på sätt och vis i en annan värld. Här är väldigt vackert med höga berg och blommande träd. Vägarna är smala, ibland asfaltbelagda men lika ofta jordvägar och vi förstår plötsligt varför fyrhjulsdrift är så populärt. Lika plötsligt inser vi att vi bor i ett u-land.

Vad är det som gör att man tänker så egentligen? Är det att så många går till fots och sockerrörsplantagen plöjs med oxe och träplog? Eller att det inte finns kvalitets-verktyg eller avancerade mekaniker att få tag på, ens om man har obegränsat med pengar? Eller att sjukhusets akutmottagning helt saknar allt som gör det bekvämt för den som är sjuk? Där finns inga britsar eller stolar i väntrummet. Där finns fyra kala smutsiga betongväggar, lysrör i taket och ett litet bord där registrerings-sköterskan tar upp sjukhistoria inför alla som vill höra på (och de är oftast många...). Det finns ingen akutprioritering utan man får vänta och har man tur kommer hjälpen innan det är för sent. Till denna akutmottagning tog vi vår dotter för några nätter sedan.

Linn fick sent en kväll en rectal prolaps. Jag vet att ni kanske vet precis vad det är, men en kort beskrivning är att en del av ändtarmen åker ut när man går på toaletten och att den stannar kvar "ute". Detta kan vara helt ofarligt och ordna sig genom att tarmen spontant drar upp sig, men det kan också bli så allvarligt att tarmslemhinnan skadas och cirkulationen till tarmen stryps åt. Tarmen måste med andra ord tillbaka på plats innan den skadas rejält. I vårt fall åkte en stor del av tarmen ut och vägrade, trots massage, att hamna på plats igen. Vi stod inför att åka med en liten tjej till ett okänt sjukhus och eventuellt söva henne för att kunna manipulera tarmen på plats. För att krångla till saken så hade vi nyss ätit vilket gör sövning riskabel och innebär att man helst bör vänta - och väga risken med sövning mot risken för cirkulationsstörning i tarmen...

Vi började be, intensivt får jag nog säga, och åkte till sjukhuset. Ett nog så stort mirakel och bönesvar var att vår lilla tjej, med en vätskande, lätt blödande tarmstump hängande ur rumpan blev helt lugn. När vi kom fram - ca 1,5 timme efter att det hela börjat - kunde jag inte låta bli att kolla om Gud hade gjort det där efterlängtade undret. Tyvärr var prolapsen kvar. Efter ytterligare 1,5 timme och en vandring från det ena väntrummet till det andra, med sjuka barn och vuxna som tålmodigt väntade, fick vi sitta ned utanför doktorns rum. Min kjol var våt av sårvätska och en del blod. Konstigt nog kände vi oss hela tiden väldigt lugna, allt var ändå på något sätt under kontroll.

Så plötsligt sätter sig Linn upp och börjar fråga om de andra patienterna, när de ska få åka hem, om tanten med syrgas är frisk nu. Det slutar rinna från hennes rumpa och jag tänker "nu måste jag kolla läget", så vi går in på toaletten. Prolapsen är borta och leendet i Linns ansikte när jag berättade att vi kunde åka hem glömmer jag aldrig!

Nu vet jag att man kan se detta som att tarmen retraherades spontant och visst, så kan det ha varit. Men Linns lugn och totala orädsla och att det "läkte" utan det ingrepp/"övergrepp" som en manipulation under narkos skulle ha varit, det tackar vi vår Far för! Att vi sedan precis när vi kom ut från toaletten kallades in till doktorn och fick säga att "tack så mycket men vi behöver inte er hjälp längre, Gud välsigne Er" var också häftigt. Läkarens leende var ganska minnesvärt det med! Det kändes som att vår dotter blev den första av de många under och tillfrisknanden vi hoppas få se här på denna Söderhavsö, som på så många sätt har så stora behov.

Länkar från denna sida
  Bilderna är klickbara för större format
 
Galleriet | Sista veckan | Framöver | Barnen | UMU | Kontakt
 
All Rights Reserved. 2005. Arwehed.se