Barn är verkligen en gåva från Gud men kroppen får betala ett visst pris... Detta har blivit ett talesätt här på Fiji när vi möter 5- och 10-barns mammor med fysiska krämpor. För tillfället känns det som att våra kroppar är både utvilade och utsövda! Efter att ha vant oss vid att aldrig sova en hel natt händer det nu relativt ofta att vi till och med sover ut på lördagsmornarna...till kl 8.

Våra barn har blivit äldre och nu brottas vi mer med att ge svar på de mest existentiella frågor. Som när Linn hjälpte till med matlagningen och kniven slant. "Vilken tur att Jesus hjälpte oss så att det inte blev värre" sa jag. Efter en minuts tystnad frågar Linn: "Men mamma, alla dina patienter. Varför hjälper inte Jesus dem så att de inte behöver gå till en doktor?" En mycket bra fråga..! Eller som häromkvällen när Linn storgråtande kommer ut från sovrummet och undrar hur länge jag ska vara i himlen när jag dör och vem som ska ta hand om henne så att hon inte behöver vara ensam. Och efter att vi pratat en lång stund och Linns frågor bubblat fram - den ena svårare än den andra - gråter hon förtvivlat över att hon kommer att sakna mig när jag dör. Vad säger man? Jag sitter där med min lilla stora flicka i knät. På samma gång smickrad och överväldigad över att få vara så viktig för en annan liten människa, men samtidigt sökande efter ord som kan trösta ett barn som börjar inse att livet inte riktigt är så tryggt som man skulle önska.

Jonathan är ännu lyckligt ovetande om livets ändlighet. Han lever väldigt mycket i nuet, även om han klarar att spara godis han får till lördag. Vänliga damer i alla åldrar charmas av hans skrattgropar, så bidrag till lördagsgodiset saknas inte... Hans temperament är mer eldigt med snabba kast mellan sprudlande glädje och ilskna tårar. Just nu testas gränser med jämna (korta!) mellanrum så föräldrarnas uthållighet och tålamod prövas och utvecklas...tills även vårt temperament blir av det eldigare slaget :-)
Samtidigt finns det inget charmigare än när Dr Jonathan ska ge en spruta med ögonen glittrande av fröjd! Han är fortfarande den mest fysiska, kramiga, gosande grabb som finns. När han får knöla in sig bland fyra kuddar, hålla handen och somna medan vi sjunger gonatt visor, är livet så tryggt och fullkomligt det kan bli!

Linn´s funderingar kring framtiden:
Vill åka tillbaka till Fiji när hon blir stor och gifta sig med Hyun Bin. Ska stanna här i 4 dagar och få barn och sedan åka tillbaka till Sverige. Hyun Bin tar hon med sig tillbaka. Om vi ringer så kan hon tala om hur vi ska göra för att komma på bröllopet. När vi frågar om hon har bestämt vad barnet ska heta, så talar hon vänligt men bestämt om att Gud ännu inte har talat om ifall det blir en flicka eller en pojke!

Önskar sig massor med My-little-pony när hon fyller 5 i september; "Sådana färger som Emmas, massor med olika färger, men inte sån som jag har nu!"

Tycker att det bästa med att flytta till Sverige är att där är det kallt, så att man får ha strumpor på sig så mycket man vill och pyjamas på natten.

Jonathan's funderingar kring framtiden:
Tänker mycket på att han snart ska få åka flygplan igen! Vart vi ska flyga är inte lika intressant...Snappar upp flygplansljud snabbare än någon annan i familjen och härmar glatt samtidigt som gröt och smörgåsar lyfter och landar på frukostbordet. Mamma och pappa föredrar riktiga flygplan...

Är väldigt fokuserad på här och nu och framtiden sträcker sig möjligen till vems tur det är att välja film (Fiji-versionen av Bolibompa..) till kvällen.

"Let's do it the fun way!" är mottot som alltid gäller. Tandborstning, matlagning, biltvättning, larv-plockning (ofta förekommande inne hos oss under denna årsstid!), kissa-i-det-fria; varje dag handlar om att ha kul! Det är faktiskt smittande - till den grad att vi nu närmast fnissar när vi med ett krasande ljud råkar kliva på den 5:e larven för dagen...