. . : :Arwehed på Nätet: : . .

Vecka 21-24 (22/5-18/6)

Svulster och Sverige

Det finns en risk att vi nu bara skriver om hur många dagar det är tills vi ska åka till Sverige (39 st!), men ibland känns det som att man vaknar i Sverige och somnar i Fiji. Vi planerar för och drömmer om framtiden, men samtidigt händer varje dag något som gör att arbetet här känns viktigt och relevant.

Härom veckan kom en medelålders kvinna till vår klinik. Påpappret framför mig stod diverse hälsobesvär uppradade, saker som hon uppgett i vår registrering att hon ville ha hjälp med. När vi pratat igenom dessa och hon är på väg att gå, lutar hon sig fram emot mig. "Har ni nått för svullnader?" Hon låter mig undersöka henne och det visar sig att hon har en apelsinstor svulst. I 3 års tid har hon varit övertygad om att det är cancer men inte vågat söka hjälp. Hon är änka, har 3 söner och är ensam försörjare av familjen. "Det får gå så länge det går. Vem ska ta hand om dem i fall jag dör under en operation? Tänk om det blir värre när de skär?".

Förtroendet hon visat mig genom att låta mig undersöka henne gör mig fortfarande förundrad. Jag ser direkt att detta inte alls är någon cancer och ber att få punktera "apelsinen". Tveksamt låter hon mig göra det och ut ur svulsten kommer rent var. Hon har burit på en böld som har vuxit till en abscess och under åren blivit helt inkapslad och smärtfri. Jag har svårt att hålla tillbaka leendet och ivern att få tömma ut varet. Vi pratar en stund till och till slut går hon med på att jag får skära upp bölden. Ut kommer 200 ml rent var. Kvinnan ligger på britsen och kan inte sluta att tacka Gud för att det inte är cancer. Jag tror att vi båda har tårar i ögonen när allt är klart och hon är bandagerad.

Sensmoralen? Ja kanske att vi alla bär på "bölder" - saker som vi inte vågar röra i för att vi är rädda för att det ska bli värre.

Vi kommer att flytta till Gävle i höst. Det blir en ny stad och det känns jättebra! Ungarna är exalterade och det är vi med. Vi får återkomma med adress etc längre fram, men det är betydligt närmare än Fiji och IKEA kan besökas på vägen.. :-)

Vecka 18-20 (2/5 - 21/5)

Nedräkning

Vi har nu fått våra hembiljetter konfirmerade! Vi lämnar Fiji den 27 juli och landar på svensk mark den 29:e på kvällen. Det är bara att erkänna, trots ett för tillfället fantastiskt väder (som en riktigt varm högsommar i Sverige) så längtar vi hem. Vi har börjat tänka mer på små röda stugor, våra sköna familjer, vänner och Kalles kaviar... Nu gäller det bara att försöka behålla tillräckligt med fokus på uppgifterna vi har här för att inte helt gå upp i dagdrömmeri!

Efter en veckas(!) riksdagsval och fyra dagar med rösträkning har det sittande partiet fått förnyat förtroende att leda landet de närmaste fem åren. Igår bjöds också det största oppositionspartiet in för att bilda en koalitionsregering. Båda dessa nyheter är förmodligen det allra bästa för en lugn framtid. Idag kom det dock en del uppgifter som gör att faran inte är helt över. Armén har tydligt talat om att de inte gillar tre av de lagförslag som den sittande regeringen har lagt fram. Regeringen har idag sagt att de tänker forsätta att föra fram dessa förslag, som anses vara rasistiska mot den indiska befolkningen (vilket vi nog också tycker). Om det verkligen blir en koalitionsregering kan detta lugna det hela. Det får vi se på måndag eller tisdag... Ni som ber för Fiji, fortsätt!

En annan lite roligare nyhet är att Yosefe har fått sitt ben. Min (Fredrik) syster Sofia har samlat in pengar från vänner och bekanta, för att få fram en ny benprotes åt unge herr Yosefe som bor i byn Vitogo utanför Lautoka. Han fick för några år sedan en tillräcklig summa pengar för att köpa en sådan men de tog en farbror i byn hand om... Det är mycket svårt i den här kulturen att protestera mot någon som anses stå högre upp i hierarkin. Om en pappa, farfar, äldre kusin eller farbror begär något kan man inte säga nej. Så här är det i de flesta gruppkulturer, man är aldrig ensam men var gränsen går mellan det egna och andras är ofta väldigt flytande.

Nu har Yosefe i alla fall fått ett nytt ben och glädjen var mycket stor hos en annars ganska så tystlåten familj. Det känns som om det är en familj full av besvikelser och i viss mån bärande på skam. Just skam är en tydlig ingrediens i den Fijianska kulturen. När tråkigheter händer, talas besvikelser i princip aldrig ut. Man trycker bara ner sina känslor, ler och går vidare. Saken är den att såren ändå finns kvar där inne och skam är ofta en av yttringarna i denna "icke-verbala" kultur.

Linn simmade förresten hela bassänglängden idag. Bassängen är 25 yards vilket motsvarar nästan 23 m!

Vi hörs snart igen. Ta det lugnt i vårruset!

Spindlar i den här storleken är inte helt lätta att vänja sig vid... Den upptäcktes av Jonathan i köket.

Vecka 13-17 (27/3-1/5)

En månad med massor av STARKT svart kaffe, Marabous apelsinkrokant, Icas hallongrottor och lägenheten proppfull av svensktalande härliga familjemedlemmar och kompisar har gjort oss gott. Det ända besvärliga är att hemlängtan liksom inte avtar... Vi lovar att vid nästa uppdatering berätta om våra hemkomstplaner!

Efter att familjen Jansson från Borlänge åkt till Nya Zeeland så kom barnens mormor Karin och moster Anna på besök. Det är så roligt att få visa Fijis både fram- och baksidor för våra svenska vänner så att vi i Sverige har några som sett och upplevt precis hur det är. Barnens svenska, särskilt Jonathans, har under den här tiden helt enkelt exploderat och nu kan han argumentera med syster sin på ett mycket mer varierat och utrycksullt sätt...

Här på Marine Reach basen är det annars ungefär som vanligt. Vi har just nu två besökande team som vi huserar och odnar olika "outreach" platser för. Antalet besökande team har ökat enormt. Från att ha haft 4-5 team om året, har vi nu 1-2 team konstant hos oss. Just nu är det än sk. DTS outreach från Chico Kalifornien och ett IBC (Introduction to Biblical Counceling)-team från Kona, Hawaii. Min uppgift (Fredrik) är att kontakta kyrkor, skolor, fängelset mfl. för att om möjligt låta teamen komma för att dela med sig av sina nyvunna kunskaper. Det är ibland frustrerande med alla ändringar som verkar vara standard i den fijianska planeringen. Men efter ett tag lär man sig vad som fungerar och vad som inte gör det. Exempelvis ska man inte planer för långt i förväg... Inte många kalendrar säljs i detta land per år så att börja prata om något som kommer att hända om två månader är helt onödigt. Däremot är det inte så svårt att ordna med något för nästa vecka..! Det är liksom så det fungerar här, dag för dag, vecka för vecka. Skönt när allting ändrar sig hela tiden!

En sak som ni som ber gärna får nämna om är det kommand riksdagsvalet här på Fiji. Från och med nu på lördag till och med den 13:e maj så står vallokalerna öppna och det råder en viss spänning i landet. Eftersom det vid valet år 2000 blev en regelrätt kupp strax efteråt är många nu en aning nervösa för hur det ska gå den här gången. Arméchefen General Bainimarama har gjort en del mycket märkliga uttalanden och sittande prämiärministern yttrade något som nästan kan liknas vid ett kupphot under helgen. Vi tror inte att det blir något av det hela eftersom den fijianska ursprungsbefolkningen verkar vara i majoritet (ingen vet säkert...) och väljer den nu sittande regeringen. Men om det blir något av de indiska partierna som vinner kan det bli känsligare. Västra Fiji, som vi bor på, har dock av tradition varit betydligt lugnare än kring huvudstaden Suva.

Vi ska försöka uppdatera igen inom två veckor! Vi hörs.

Vecka 11-12(15-26/3)

Huset fullt av lyckliga barn!

Sedan en knapp vecka lever vi på allvar som en riktig fijiansk familj. På 57 kvadratmeter bor vi 4 vuxna och 6 barn - i åldrarna 35, 35, 34, 33, 9, 7, 4, 4, 2½ och 2 år (fyller idag!) Barnen stortrivs! Att få leka hela dagen, prata svenska med andra barn och till slut slockna inom några sekunder på en madrass som sex-laxar-i-en-laxask - kan livet bli bättre!?

Det är egentligen otroligt vad barn är snabba på att lära sig! Redan efter några dagar tillsammans med familjen Jansson från Borlänge (de flesta av er som läser detta vet exakt vilka jag pratar om :-) märkte vi att Jonathans svenska exploderade och han började prata långa meningar. Han som innan pratat engelska med de flesta, inklusive storasyster. Barnen Jansson å andra sidan var inte sena att svara på alla engelska frågor de fick; "What's your name?" "Where are you from?". Synd att man inte behåller samma språkkänsla livet ut...

Annars rullar veckorna på otroligt fort och snart har vi bara 4½ månad kvar här på Fiji. Egentligen ofattbart! Ni kanske tycker att det är hopplöst med all snö, men jag ska säga att när pappa häromdagen mailade över lite Sverige-bilder så var det så oerhört vackert och jag kunde nästan känna lukten av snön! Vi som inte har haft vinter på 2 år, har insett varför de första människorna flyttade upp till den kalla, vackra, höga nord! Får väl se om vi säger samma sak efter att ha genomlevt november hemma... :-)

Fredrik håller i skrivande stund på att fästa upp ca 800 äggkartonger på masonitskivor i vår nya teamlokal. Det kräver tålamod... och skall så småningom fungera som ljudisolering i väggarna. Han klarar det dock bra och hade inte fått magsår sist jag såg honom. Skämt åsido så är det samtidigt väldigt stimulerande att få se teamvåningen växa fram.
Barnen fortsätter att följa med på klinikdagar och vi har nu haft flera resor till mer avlägsna platser på Viti Levu. De gillar förstås övernattningar och vi känner att det är så här vi vill jobba med det mobila teamet.

UMU's globala ledarteam (YWAM GLT-executives) hade stormöte här på Fiji i förra veckan. Vi fick träffa grundaren Loren Cunningham m.fl. och det var förstås en upplevelse. Samtidigt var det bestående intrycket att UMU verkligen är som en enda stor familj och alla som deltog var väldigt naturliga och avslappnade. Ingen prestige, ingen "ledardyrkan" utan bara glädje över att tillsammans få jobba för det vi tror på!

Familjen Jansson stannar hos oss till den 3/4 och den 5/4 landar Mormor och Moster så barnen ska nog klara vakuumet som uppstår under något dygn. Hoppas ni får vår snart, för vi vet att ni längtar - men ni ska veta att vi avundas er all den vackra snön. :-)

Vecka 8-10 (23/2-14/3)

Roliga siffror och o(t)roliga akutmottagningar!

Statistiken för Marine Reach (skepp+ lastbil) år 2005 har kommit och Marine Reach behandlade 8676 patienter, varav 5549 patienter sågs av vårt mobila team. Det känns jättekul, eftersom förra året faktiskt var vårt första som ett registrerat team. Ännu roligare är ändå att så många kom till tro under året som gick. Vi har ingen statistik, men vi vet att varje gång vi har klinik så kommer minst en familj till tro och ofta betydligt fler än så. Vi träffar även många muslimer och hinduer och rörs över att de så ofta vill att vi ska be för dem.

Kanske väcker detta misstänksamhet hos dig som inte är kristen och läser detta. "Utnyttjar ni dessa människor?" kanske du tänker. Vi kan bara säga att här är människor lika medvetna om sin andliga hälsa och tillhörighet som vi i "i-världen" är om vår ekonomi (...) och ingen byter religion som inte vill göra det. Det kan jämföras med att en svensk skulle ge bort sitt hus till en främling.

Så var det akutmottagningen... En av våra team medlemmar fick akut ont i magen i veckan. Jag stod och väntade utanför akutmottagningen och vad som utspelade sig där kändes mer eller mindre absurt. Först kommer en polispick-up med säckar och bråte på flaket. Efter en stund börjar de rota i bråten och jag inser att det ligger en avliden människa där. Poliser och doktorer kliver över och på kroppen när dödsfallet (en drunknad) formellt ska konstateras. Så virar man säckarna över honom och far iväg. Under tiden har en nyfiken folksamling hunnit samlas och jag tittar mig omkring. Bredvid mig går en ung fijian med uttryckslöst ansikte fram och tillbaka. Hans ena hand är svart och vanställd, två fingrar saknas och i deras ställe hänger köttiga blodiga slamsor. Sannolikt en explosionsolycka och jag undrar varför han inte är mer smärtpåverkad. Så ser jag en venport (infusionsslang) på hans friska hand och tänker att han sannolikt fått morfin på mottagningen. Han har alltså fått smärtlindring i väntan på åtgärd men han vandrar omkring smått frånvarande och förvirrad på en rörig parkering, utan förband eller något annat som skydd över resterna av hans hand. Ingen verkar bry sig om honom och sjukvårdspersonalen lyser med sin frånvaro.

Det är en makaber skara som samlats på parkeringen i väntan på att få träffa doktorn. Flera har torftigt hopvirade bandage över stora blödande sårskador - i huvudet, på ben och armar. Inne i akutrummet ligger två kvinnor med svåra buksmärtor. De stönar högt och vrider sig på britsarna. Under de följande två timmarna ligger de där utan att få träffa läkare och följaktligen utan smärtlindring. Mitt i det allmänna kaoset stannar en bil utanför och en skrikande hyperventilerande man förs in på en brits. Plötsligt blir han våldsam och 3-4 stora fijianer kommer springande och pressar ned honom på britsen. Draperier dras för men eftersom han ligger 5 m ifrån oss så hör vi upprörda röster och han skriker "mamma, rädda mig!". Han förs iväg och jag vet fortfarande inte vad som hände sen. Var han drogpåverkad eller kanske allvarligt sjuk med svåra smärtor? Vår vän (som var en av kvinnorna med magsmärtor) får träffa doktorn efter nära 3 timmars väntan. Det visar sig att de två akutläkarna inte kunnat komma överens om vem som skulle undersöka henne, därav dröjsmålet... Behöver vi tillägga att vi är tacksamma över att vi fått vara friska under vår tid här på Fiji!

Vår väninna fick komma hem efter 3 dagar på sjukhuset. Hennes familj drog en djup suck av lättnad. Det finns ett talesätt här på Fiji att "det är inte för inte som kyrkogårdarna ligger i anslutning till sjukhusen". Vi har börjat förstå människors rädsla för att åka dit!

Vecka 6-7 (5-22/2)

Solsken igen!

Regnet upphörde och vi fick tvätta allt (kläder, skor, skärp, väggar mm…) eftersom allt möglat. Det mesta gick att återanvända utom kuddarna, som orsakade nästäppa och nysningar i några dagar innan vi kasserade dem. Nu har vi återigen sol och stormvarningarna är över för den här gången.

Minns ni Savnita? Flickan med reumatoid artrit. Vi blev inbjudna till hennes 9-års dag och det var en upplevelse. Familjen (3 bröder med familjer och farföräldrar) har förlorat sina leasingkontrakt på marken och snart har deras två "nådemånader" gått och därför måste de flytta. Många indier är i samma situation just nu. Familjerna har odlat sin mark i dryga 90 år, men när landägarna vägrar att förnya kontrakten måste de packa och flytta inom 2 mån. Annars tas alla deras ägodelar i beslag, inte för att de äger så mycket till att börja med...

Savnita själv strålade. Hon kan efter injektionerna nu springa och leka och även om hon fortfarande har smärtor så är hon gladare och äter bättre. Hela familjen är gladare och mamman berättade att de efter flytten kommer att bo alldeles bredvid Savnitas skola och att hon därför kan börja skolan igen. Samtidigt så kommer hon att behöva nya injektioner och vi letar därför efter en fijiansk barnläkare/reumatolog som kan ta sig an detta i framtiden. Hela familjen har börjat gå till en indisk kyrka som vi samarbetar med och de får stöd och uppföljning där. Visst ber jag att vår Far ska göra ett mirakel så att Savnita ska bli helt frisk, men samtidigt vet vi att sjukdomar är en del av den värld vi lever i och denna lilla flicka behöver allt stöd hon kan få.

Förra veckan var hektisk, minst sagt (pga. detta fördröjd uppdatering...). Bröllop, 21-årskalas och under 2 ½ klinikdagar (på en skola utanför Ba och en bosättning i Sabeto) såg vi 261 patienter. Som vanligt är det många som har värk i leder och muskler till följd av hårt fysiskt arbete, dragiga mögliga hus, samt förstås pga. den stress det innebär att ständigt leva på existensminimum. En kvinna sökte för att hon tappat aptiten och minskat mycket i vikt. Hon hade varit på tester och röntgats men alla resultat var normala. Hon satt framför mig i stolen, reserverad och med något hårt i blicken som mjuknade en aning när jag frågade om hennes besvär. Vi gick bakom skynket för att göra undersökningen. Hon sätter sig på britsen, vänder sig mot sig och säger: "Jag tror att det är för att jag oroar mig för mycket, glädjen är borta." Jag frågar henne vad det är som oroar henne och hon börjar berätta. Om maken som dog för 2 år sedan. Att hon nu får 46 fiji-dollar i månaden från myndigheterna att leva på (=200 kr). Att hon känner sig fullt arbetsför och stark men att det inte finns något arbete för henne att få. Att hon är mycket ensam eftersom hon inte vill "bekymra sina barn och deras familjer med sina bekymmer". Jag sitter tyst och lyssnar, förundrad över det förtroende hon visar mig men också över den vardag hon lever i. Hon har blivit deprimerad och lever i det som utlöst depressionen.

Det är inte mycket vi kan göra. Vi har som organisation inga pengar att ge bort. Ändå såg jag att kvinnans ögon mjuknade och att en del av bitterheten kom ut när hon berättade. Jag såg henne få en strimma av hopp i ögonen och när vi sammanförde henne med son och svärdotter, började hon berätta även för dem. Det visade sig (förstås...) att de oroat sig för henne och att hela familjen mådde dåligt. Även denna gång fick vi lämna den fortsatta uppföljningen till de kyrkomedlemmar som var med oss och till familjen som nu börjat prata med varandra.

På familjefronten kan vi stolt meddela att Linn nu kan simma tvärs över bassängen, att Jonathan kan bokstäverna A,O och M, att Fredrik ordnat mottagare till de sista toalettstolarna och sjukhussängen från containerhjälpen och att Sofia fyllt 35 år. Det var allt för denna gång.. :-)

Vecka 4-5 (23/1-4/2)

Regnet det bara öser ned...

...och vi är blöta om mer än skor och strumpor! Allt är blött efter en veckas konstant regnande. Väggarna har fått gröna fläckar, kuddarna känns som om barnen spillt vatten på dem (vilket vi först trodde att de hade gjort), kläderna är antingen blöta eller fulla med mögelfläckar och skorna stinker (milt uttryckt...). Helt plötsligt är vi så tacksamma för att vi i normala fall har ett väder som får tvätten att torka på 30 minuter! Tänk vad svårt det ska vara att hålla sjukdomar borta för dem som bor i sockerrörsfälten och just nu har sina hem över-svämmade. Några har fått evakueras till närliggande skolor och problemet är inte så jättestort eftersom regnet väntas upphöra om några dagar. Alla säger dock att de inte varit med om ett så långdraget regn i Lautoka någon gång.

Orsaken till det långdragna regnandet är att en orkan dragit förbi nordost om oss och att vi fått "spillvädret" i utkanten av ovädret. Tack Far för att vi slapp det ovädret! Vi har inte kunnat åka ut med det medicinska teamet pga. att vägarna varit översvämmade, så mycket av vår tid under dessa veckor har gått åt till att kurera förkylningar, försöka få tvätten ren/torr och att planera framtiden för teamet. Vi har haft en del motsättningar inom teamet, som en del av er redan vet, men vi tror att vi är på rätt väg nu och eftersom detta är ett pionjärarbete får man ta en dag i taget och hela tiden försöka vara flexibel. Vi vill inte gå in på detaljer här men på sätt och vis så kom regnet i rätt tid och vi blev tvungna att sätta oss ner och prata ut med varandra.

När vi åkte till Viseisei så kom en indisk familj till kliniken med sin lilla flicka, 10 år gammal. Hon lider av juvenil reumatoid artrit och pga. svullna leder, stelhet och mycken smärta har hon de senaste åren inte kunnat leka som andra barn eller gå i skola regelbundet. Behandlingen hon får (Methotrexat) gör henne mer infektionskänslig, försämrar aptiten och ökar risken för andra sjukdomar. Hela familjen mår dåligt av att se henne ha konstant ont och de har lagt ut mycket pengar på läkare, mediciner, häxdoktorer och resor - pengar som de egentligen inte har utan får låna eller tigga ihop. När hon kom till oss var hela familjen med och denna lilla flicka tog oss alla med storm. Otroligt modig, tålmodig och tålig trots smärta och flera svullna leder. Hon hade mycket svårt att röra handlederna. Flera av fingerlederna var svullna och hon haltade pga. smärta i fotlederna. Vi gav intraartikulära (=i lederna) steroidinjektioner (något som inte går att få på Fiji, men som i Sverige är en av förstahands-behandlingarna för barn med reumatism). Trots att behandlingen i sig gjorde ont, fick jag ett stort leende när hon gick och när jag såg henne halta iväg med en tröstande teddybjörn under armen tänkte jag som så många gånger förr att "henne glömmer jag aldrig"!

Vecka 1-3 (2/1-22/1)

I Presidentens by...

I förra veckan hade vi vår första klinik för året och det gav ett dundrande resultat. Viseisei är egentligen de första Fijianernas by, den plats där man först landsteg. Den är också en av Fijis mest traditionella och konservativa byar och en av de mest välbärgade. Pga traditionens starka position har det varit svårt för team som vårat att få komma dit. Nu fick vi en inbjudan och inte nog med det, vi blev erbjudna att hålla kliniken i Hövdingarnas mötessal -den plats där de mäktigaste hövdingarna i regionen samlas för att välja ledare, diskutera politik och handlingsplaner. Det är ganska ovanligt att någon annan än hövdingarna får hålla till där... med andra ord väldigt hedrande för oss och ett accepterande av oss "palangis" (vita män...och kvinnor). Klinikdagarna avslutades med ett fruktansvärt åskväder. Eftersom vi var på bergets högst punkt så skakade det i rutor och dörrar, regnet piskade in genom fönstren och vi hade översvämning på golvet. Häftigt!

Tyvärr gör traditionen att övergrepp på kvinnor och barn är vanligare än man vill tro och antalet tonårsgraviditeter är högst i landet. Hur man löser detta? Genom "utvidgade familjer", dvs far-och mormödrar tar hand om barnen. Bra i och för sig men samtidigt gör detta att ingen säger ifrån och övergreppen tystas ned och allt bara fortsätter i samma stil generation efter generation efter generation. Fruktansvärt tycker jag!

En av de unga kvinnor (19 år, ogift) som kom till vår klinik sökte pga underlivsblödningar som pågått kontinuerligt i 1 ½ månad. Hon var blek, frusen, trött - nästan slö och hade hjärtklappning. Ganska allvarliga tecken på blodbrist! Hon bor 25 minuters bussresa från sjukhuset, mår ordentligt dåligt och ändå har hon inte åkt dit. Rädsla - ja, men varför? Rädd för att bli illa behandlad och inte få någon hjälp? Kanske. Rädd för att det ska komma fram att hon nog varit gravid och nu fått missfall? Kanske. Rädd för att det ska bli känt att hon själv framkallat en abort? Vem vet. Rädd för att det kanske är så att fadern till barnet är en nära släkting, till och med hennes egen far eller bror? Det är möjligt.

Kanske det verkar som att jag spekulerar, men när jag frågade henne om det möjligen kunde vara så att hon varit gravid och fått missfall så svarade hon tyst ja med en liten nick. Hela hennes uppenbarelse var så sorglig. Ni som jobbat med tonåringar i Sverige vet att man ibland kan se på någon att denne varit utsatt för lite för många sexuella övergrepp/närmanden, kalla det vad du vill. De klär sig i stora kläder, låter bli att tvätta sig för att vara mer avvisande, skygga i blick och uppebarelse, tysta men samtidigt under ytan desperat hjälpsökande. Generaliserande? Ja, kanske, men det var så den här flickan såg ut. Jag var tvungen att remittera henne till sjukhuset för att i första hand få stopp på blödningen och ge henne blod, men det kändes så oerhört svårt att inte kunna ta tag i de problem som egentligen var minst lika akuta.

Vi har idag ingen möjlighet att ta oss an patienter som behöver en längre tids behandling, men denna unga kvinna lyfte igen fram det behov som finns. Vi försöker verkligen att rekrytera fler medarbetare, både lokalt och utifrån. Behovet av framför allt kvinnovård och samtalsstöd är enormt, så känner du dig manad..?!

Annars mår vi bra i familjen. Vi har i veckan haft en ny fijianska som hjälpt oss med barnen, Asena. Hon är en lugn dam i 40-årsåldern, mor till ett barn men fostermamma till ytterligare 3, varav den yngsta är jämngammal med Jonathan. Båda barnen verkar gilla henne och hennes temperament verkar passa dem. Hon följde med oss på kliniken och passade barnen där. Som vanligt charmade L&J kvinnor i alla åldrar så tillgången på kakor, tuggummin och kokosnötter var god...

På återseende.

Vecka 51-52 (16/12 - 1/1)

Julefrid

Hoppas att ni har haft en skön jul, för det har verkligen vi!

Till skillnad från förra årets något avslagna variant så blev årets jul faktiskt en av de roligaste vi har haft! Helt klart jämförbar med jularna när man var 10 år (… ) och med pirr i magen såg fram emot när tomten och julklapparna skulle komma. Årets tomte var skånsktalande och tappade skägget mitt i "ho ho"-andet trots att vi verkligen försökt tejpa fast det ordentligt. Tomten höll tappert fast skägget med ena handen och delade ut klapparna med den andra, men när så ögonbrynen började lossna blev situationen ohållbar och vi fick lov att göra en "tejpningspaus". Barnen var lyckligt ovetande om tomtens makeover och fullt upptagna med det väsentliga - paketen. Tomten gjorde med andra ord succé och nästa års namne får svårt att leva upp till årets - i alla fall hos oss vuxna. Tack Louise! Vi har aldrig skrattat så mycket och skånska med dalmålaccent är ett måste för tomtar hädanefter…

Vill bara i förbigående säga att vårt julbord detta år innehöll allt man kan önska sig (förutom knäckebröd) och som pricken över i:et kom grannen och överraskade med en stor hembakad julekrans. Det är Fiji i ett nötskal - generöst!

Tack för alla julhälsningar! Vi har verkligen njutit av att läsa mail och gästboksanteckningar, även när vi fått hemlängtan och saknat er. Fast det är väl så att vi troligen inte setts så mycket mer även om vi bott i Sverige… i alla fall inte under julen! : )

Ja, ja, livet är rätt fullt med allt som hör vardagen till, men en sak har vi tänkt skaffa oss när vi flyttar hem. En bostad stor nog att rymma ett gästrum, så att det blir enkelt att stanna en natt (eller flera…) om ni skulle känna för det!

På jobbfronten intet nytt eftersom det är uppehåll för teamet just nu. Vi behöver dock både sköterskor, läkare, en farmaceut! och ledare till nästa års CDTS, så om ni känner någon eller själva är intresserade… Och glöm inte vår förfrågan om dagmamma. Något att fundera på inför nästa år kanske?

Vår värderade och kunniga kollega, busiga barnvakt, tomtesuverän, Sverige-stöd och framför allt uppskattade och omtänksamma vän Louise åker hem i övermorgon. Vi har just kommit hem från en avskedsmiddag och det känns konstigt att hon snart är borta. Barnen är fullt inställda på att vi ska träffas i Sverige senare, men de inser nog inte riktigt hur långt det är till "senare"…

Det var allt för i år,
Gott Nytt År från oss 4!

Vecka 48-50 (28/11 - 13/12)

"När tredje ljuset brinner…" - så är det fortfarande stört omöjligt att känna någon julstämning! Det går liksom bara inte! Otroligt att detta med jul är så förknippat med snö, kyla som biter i kinderna, istappar på trädgrenar och hus, stjärnklara nätter då månen lyser upp kala björkar och plogade vägar… Ska jag fortsätta? Suck! Inte så konstigt att vi aldrig försökte fixa svensk julmat förra året - det spelade liksom ingen roll. Ska man fira jul annorlunda så är det ju bra mycket festligare att göra allt annorlunda! Och det är i och för sig inte så illa det heller. Fast en sak är oerhört svårt att smälta. Nästan svårast faktiskt. Att fira den 25:e…helt fel…! Så i år gör vi och Louise uppror och firar den 24:e, på riktigt, med svensk mat och allt och med glögg som fantastiska Louise-föräldrar skickat. Är det inte härligt! (Fast julgranen är i plast och julgransljusen har kulörta färger och… blinkar i takt… och …;-)

I morgon åker Medicinska teamet ut på den sista kliniken före jul. Känns riktigt bra! Kul inför morgondagen, som blir i en indisk bosättning (oftast fattigare än de fijianska) och i samarbete med två DTS-team som Fredrik jobbat med. Skönt samtidigt med ett brejk efter detta, en tid att fundera på hur vi kan förbättra vårt arbete och samtidigt avkoppling. Sista veckorna har vi fått många rapporter om att flera blivit klart förbättrade eller t.o.m. friska från fysiska besvär och samtidigt har många familjer kommit till tro. Just uppföljningen kan vi göra klart bättre och mer regelbundet. Ett av problemen är dock att det är svårt att medicinskt ta på sig uppföljning eftersom vi helt enkelt saknar pengar för provtagning, röntgen mm. Hittills har vi alltid hänvisat till sjukhusen, vilket känns mest rättvist eftersom alla då får samma behandling. Om vi börjar göra hembesök måste vi tills vidare neka till att ge mer mediciner o dyl., åtminstone tills vi har större resurser. Det är trots allt akut sjukvård och första linjen kliniker som är vår tanke med det mobila teamet och om det i framtiden finns möjlighet att sätta upp en stationär klinik… så får vi se då!

Fredrik jobbar som en galning med alla team som kommer nu i dec./jan. Han har efter Turners avresa (våra basledare) även fått på sin lott att sköta alla kontakter med immigrationsmyndigheter, tull, församlingar, mail-kontakt med dem som skickar förfrågningar, etc. Han sköter det förträffligt och övriga familjen är imponerat stolta (och ber vid lunchbordsbönen att "pappa ska få ha kul på jobbet") :

Nu är det kväll och vi svettas vid datorn. Termometern visar på 31 grader, barnen sover och ute på gatan har lugnet lagt sig. Man är verkligen konstant medveten om vad som händer i grannskapet när alla fönster saknar fönster! Plötsligt nyser grannen i huset till höger. Eller så får de till vänster middagsgäster, eller så övar de över gatan på piano, eller så tappar de ovanför vitlöksmorteln i golvet.:

Vi önskar er en skön julvecka och hoppas att vi ska hinna uppdatera igen innan Julafton! I övermorgon ska barnen julbaka och resten av veckan får väl Louise och jag ägna åt att städa upp efter dem….

På återhörande!